En sång

När verklighetens visar sitt ansikte

Är det verkligen såhär allt ska gå till? Ska allt kännas såhär meningslöst? Jag önskar jag förstod.. Önskar att jag kunde inse att det jag har kanske inte är så fel. Men vad har jag? Hur kan jag säga vad som är mitt? Det som bara är mitt. Att se livet som jag gör det.. Det känns jobbigt. Visst, någon kanske fortfarande har det sämre och värre än mig, men denna blogg handlar inte direkt om andra. Men att leva såhär gör ont. När jag mår som sämst vågar jag inte ringa någon fast jag borde. Det finns ingen jag litar på så mycket. Ingen jag är säker på. Det känns jobbigt..

Ibland undrar jag vad som gjort mig till den jag är nu. Är det saker som hänt, eller har jag själv gjort så jag är såhär. Kanske det är bäst att den frågan blir obesvarad. Jag är dock glad att jag har såna som försöker. Jag är enormt tacksam för det. Ni ska också veta att bara för ni får veta något litar jag inte på er helt. Men detta vågar jag ju inte säga åt personer det gäller. Jag ser ju vart det lett till. Men kunde det bli sämre för mig? Visst, det kan alltid bli sämre. En människa kan inte veta vad sämst är för man vet aldrig vad som väntar en. Mitt liv är vad det är. Jag tänker som jag gör. Jag är som jag är. Stolt för en del av mig. Enormt stolt över att jag kan vara den personen. Ser ibland också upp till mig själv och tänker "tänk om jag kunde vara som hon". Jag gör det, må det låta konstigt eller inte. Jag har dåligt självförtroende, det strider mot det jag säger, men det är så. Jag är bra som jag är. Jag vill också inse det att hela jag är det. Men ja.. Jag kan inte förklara hur jag funkar. Kanske vill jag inte heller. Jag vet inte. Mitt liv är som ett mysterium för mig. Jag vill inte veta allt, men detta räcker inte heller.. Hur länge räcker det förrän jag upptäcker vad jag själv är? Vem vet.

Har konstaterat att uteslutningsmetoden funkar även på oss människor. En människas åsikt utesluts om man inte gillar den. En människa utesluts om man inte gillar den. Ett helt folk utesluts om man inte gillar dem osv. Det är kanske inte samma som i matematik t.ex. men fortfarande uteslutningsmetoden. Den metoden gör ont för den som blir utesluten. Nu kanske jag kan försöka föreställa mig hur olika människor från andra kulturer känner sig när de blir behandlade så i vårt samhälle.

Det kommer dagar då allt är fel, då du faller ner.

A point of view

Det känns tomt. Vill bort. Kanske det är bättre att fira nyår ensam, kanske det gör saken bättre så jag får tänka på saker och ting. Sitta ensam hemma medan man vet att alla andra är ute och har enormt kul, men inte ens tänker tanken på att någon kanske sitter hemma man kunde hållit sällskap åt, men nej. Varför ska man tänka på något som inte berör en? Jag är van med det så jag tar det inte så hårt, men det betyder inte att det inte skulle kännas.. Visst, jag vet att jag inte kommer hemifrån, men man kan väl fan fråga ändå? Jag känner mig lika bortglömd som alltid. Dessutom har jag nu under kvällen bestämt mig för att jag ska sluta hjälpa folk med deras problem. Så förväntar er inte ett skit. Jag vet en massa saker jag i princip kan krossa folk med, saker jag aldrig ville veta men som jag ändå fick veta. Det finns en massa. Jag känner mig dålig just nu för jag säger detta, men det är så jag känner mig. Som en dagbok eller dylikt som man kan tömma problemen i utan att det har konsekvenser. Visst, jag säger att jag alltid finns där för en, men man kan väl tänka själv? Jag vet att jag är för snäll, jag vet. Men man behöver inte utnyttja det... Vad jag mer kommit fram till är att om jag har lägenhet nästa år firar jag jul ensam. Vill inte veta om något sällskap. Vill inte veta om andra människor. Bara sitta där och titta på tv, äta min julmat och mysa för mig själv, bara ta det lugnt. Jag bryr mig inte om vad folk tycker, men det är det jag har planerat, om det går i uppfyllelse..

Just nu känns det som mitt hjärta slängts rakt i väggen utan någon egentlig orsak. Antagligen har jag orsakat allt själv. Känns som jag är den som folk bara kommer till när det är svåra tider eller när de har tråkigt. Tack så enormt mycket för att ni visar att ni bryr er på så enormt trevligt sätt? Jag kan inte hålla på såhär längre. Jag tänker sluta vara snäll. Det får mig må sämre och sämre. Kanske är bäst att jag t.o.m. slutar prata med vissa människor för gott. Skulle de märka det? Vissa kanske, men man tänker inte så långt att jag har telefon. Jag har fått höra enormt många gånger "Var fan har du varit?" och så har de inte skickat ett fucking meddelande. Och var helvete ligger logiken? Fine, ha inte pengar på telefonen eller whatever men.. Fråga fan inte då var jag varit. Är man orolig nog så hittar man ett sätta att höra av sig. Skulle jag göra, om jag inte hamnade i chocktillstånd när jag får veta något. Så hamnar du på sjukhus, skicka inte sms åt mig. Reaktionen jag får... Är explosiv. Jag är rädd för mig själv när det händer. Även människor jag kanske aldrig egentligen skulle behöva i mitt liv spelar roll. Tänk om det var jag som låg på sjukhus?

Fattar inte hur jag orkar vandra runt här bland idioter. Hur jag gång efter gång efter gång ramlar ner i någon jävla fälla. Lika jävla tafatt som alla andra gånger och ändå vet jag fan riskerna! Ibland önskar jag att någon hade varit jag i vissa situationer. Veta, att även om jag har det enormt lätt, så är det inte det för mig. Ingen behöver veta hur jag mår, ingen behöver veta ett skit om mig längre. Jag kunde lika bra börja ljuga och bli bra på det och ingen hade lagt märke till det. Eller hade någon? Det kan jag bara spekulera över. Det kanske blir mitt sista val.

Klockan närmar sig 3 och jag sitter uppe. Utan vilja att sova. Om 11 timmar ska jag äta hos farmor och farfar, men det känns också som en evighet dit. Vet inte ens om jag vill. Känslan jag får av att befinna mig där... Det gör ont. Jag ogillar detta med jul... Nu ett antal jular har jag gråtit varevigaste julafton och juldag. Kul? Nej, inte speciellt. Jag är så less på en massa saker. På att folk beter sig som om jag var en leksak som man kan plocka fram när man vill, att folk är naiva osv. Visst, fel att slå ner på folk men jag måste få ut mina känslor? Som när folk säger att jag är konstig. Jag vet att jag är det. Jag är stolt över det. Men varför ska det låta så förbannat negativt? Kan inte konstigt vara något bra, värdefullt? Vem har sagt att man är en sämre människa för det? Men visst.. Fel att säga att jag inte bryr mig, för jag gör ju det eftersom jag skriver det här. Jag vet att jag ibland säger saker som är falskt, men som arg/ledsen så.. Ja, de som är så vet. Man blir rätt blind. Visst, jag kanske är ett undantag i detta också, men jag antar saker igen. Nu orkar jag inte skriva en förbannad rad till, för det gör inte mitt liv till något bättre. Jag hoppas en vacker dag att jag inser hurdant patetiskt liv jag levde under mina tonår.

Ensamhet i en oändlighet.

Natt blir till dag.

Känslan den dröjer kvar, det som var, började allt för bra.

När blir man klok? När får ett frö slå rot?

Vem sa att ensam är stark? Ensam är svag.

Om ingen finns där när korthuset, ark efter ark,

Faller som blad mot marken, som tyst tiger still.

Lyckan den kommer och går som den vill.

Kusiner = pain in the ass?

Juljuljul. Varför ska man få ångest av bara tanken? Det känns väldigt lönlöst. Sitter här just nu och väntar på att maten ska bli klar och försöker undvika min kusin så gott det går. Visst, hon är den sötaste kusin jag har och pratglad osv.. Men jag vill inte leka hela tiden.

Jag: Ja men tänk om jag inte vill leka?

Hon: Visst vill du, lek nu.

Sen när har så unga börjat veta vad man vill och inte vill. Visst, leka är kul no doubt about it. Men hennes lekar.. Det är just sånadär verklighetsbaserade lekar. Mamma och barn, och så far barnet på dagis och mamman säger att hon ska på jobb osv. Inte min typ. Haha, vad leker jag för lekar nuförtiden är en enormt bra fråga som dök upp i mitt huvud. Jag vet inte själv heller svaret. Nu är kusin min uppe igen och ska ha mig att leka. Och jag vill verkligen inte. Nu söker hon min bror istället. Vilken lättnad! Haha, nu är hon fastklibbad i mig igen. Nu fick jag en kanin i famnen. Nehe, fick två. Beklagar att ni är tvugna att läsa detta. Men nu ska jag sluta. Rapporterar senare hur resten av dagen gick!

God jul!

Näsan rinner, ryggen sjuk, halsen lika så.. Men samtidigt känns det skönt i kroppen. Inte för att det är jul, men att jag finns. Och kan göra i princip vad jag vill. Klockan är ungefär 1 och jag är lite trött men eftersom mitt hår är en aning fuktigt så bestämde jag mig för att sitta uppe en stund till och kanske hitta någon att prata med. Det enda jag väntar på egentligen är maten. Jag är så enormt sugen på julmat. Även om jag tröttnar på det rätt snabbt. Menmen.. Det går an. Jag har egentligen inget att skriva längre. Ska kolla vad det kommer på tv nu när jag fått den flyttad till mitt rum och jag ser något i den. Men ni får ha en enormt trevlig jul allihop!

We wish you a merry Christmas, we wish you a merry Christmas, we wish you a merry Christmas and a happy new year

Ljus - tankar - saknad

Fick en känsla av att ja måst skriva ett inlägg. Men plötsligt försvann det jag skulle skriva om. Så kommer att komma på något efterhand, som vanligt med andra ord...

Jag sitter med ljus framför mig vilket gör stämningen mer emotionell. Jag saknar dig. Jag vet egentligen varför jag gjorde som jag gjorde, och nu ångrar jag det. Jag vet inte om jag vågar ta kontakt med dig igen. Du betydde massvis för mig, gör det fortfarande. När jag är ensam tänker jag på dig. Tänker på hur du höll om mig den gången. Hur du inte släppte taget för en sekund.. Och det hände aldrig igen. Det är nu över 1 år sedan och du kan inte ana hur det känns. Jag kommer fortfarande ihåg första kramen jag fick. Det var som.. Hela världen försvann och det bara fanns du kvar. Jag måste ju säga att jag var skit nervös och var enormt osäker på allt osv men ändå fick du mig att känna mig tryggare än någonsin. Folk frågade vad jag tänker med före jag skulle träffa dig eftersom jag inte visste i princip ett skit om dig. Jag är glad att jag inte lyssnade på dem. Men nu.. Det var likadant förra gången, folk frågade varför och jag hade inget svar. Förutom att jag kände mig trygg. Men så hände det som hände och det blev inget. Jag kände mig enormt dålig, grät enormt länge och var sur på dig fast det inte var ditt fel. Men jag hade så gärna träffat dig och nu kanske jag aldrig får träffa dig igen.. När jag nu tittar på ljusen ser jag ditt ansikte. Jag vet att det låter omöjligt, men det är vad jag gör. När jag känner mig liten och svag tänker jag alltid på den där kramen som fick mig att känns varm och verklig. Inget negativt som jag annars tänker. Nu kan jag bara sitta här och undra varför. Jag saknar dig bara så enormt.. Alla känslor för dig.. De fanns alltid där. Jag kan inte fatta hur du alltid orkade med det jag sa, hur du ens kunde tåla det...

"Fortfarande lika söt? För förut var du det"

Jag saknar att kunna titta i dina ögon. De var något jag kunde tittat på i evigheter. Du kanske aldrig var sådan jag tänkt mig att skulle kunna ta över hela mig, men här sitter jag med en tom plats inom mig..

"Äh. Det gör inget. Jag tycker om dig ändå."

Varför har jag skrivit upp meddelanden jag fått av dig? Det gör bara mer ont att läsa dem. Att inse hur mycket du orkat med mig. Att du tyckt om mig. Och nu finns det där någonstans, och jag vill inte. När började jag tycka om dig såhär?

"Önskar jag kunde..."

Du kommer alltid finnas inom mig. Tänker aldrig glömma den natten vi hade. Vilken underbar människa du är. Hur trygg jag kände mig. Hur jävla mycket du betydde för mig.. Jag saknar dig mer än någon kan ana..

2 dagar kvar

Bloggbloggblogg. Vad ska jag med dig till egentligen?

2 dagar kvar till jul. Känslan "jul" finns inte. Vet inte var jag tappat bort den egentligen. Imorgon blir det väl julstädning som jag aldrig ser framemot, men något som antagligen måste göras vare sig man vill eller inte. Vi får ju trots allt gäster. Men det ska väl bli gott med lite god julmat osv. Får se vad jag får i år. Väntar mest på de nya yllesockorna jag brukar få. Jag ÄLSKAR yllesockor. Varför, det är en väldigt bra fråga. Men det är såååå skönt!

Jag har funderat på varför jag känner längtan till det som kallas kärlek när folk sitter och pratar om det. Det kanske känns konstigt, men jag saknar den tiden då det kändes som jag hade haft någon. Jag menar inte att jag inte vill höra, men det påminner mig bara om ett tomt hål jag har i princip. Just nu går jag och bär på känslor jag antagligen bara vill gömma i mitt inre och glömma att de finns, även om jag tycker personen är den mest underbara på jorden. Haha, ibland är jag bara så patetisk.

Under dagarna har jag funderat på en massa, har bloggar jag ska läsa ännu idag. Även böcker jag borde sätta mig in i. Så tror jag får göra det efter att jag skrivit detta klart. Som en parentes har jag blivit rätt beroende av Facebook spel igen. JAg hade en paus under några veckor tills jag kom hem och hade vettigare dator att spela det på. Så nu sitter jag fast igen. Men jag gillar spelen. Men nu har jag ingen vettigt att skriva längre så nu slutar jag! Som om något jag skrev var vettigt överlag...

Give me a reason to not say goodbye.

Irritation

Klagaklagaklaga. Kan ni göra något annat? Jag klagar fan aldrig på om någon är ledsen/arg/irriterad. Kanske jag gör det någongång, men inte fan såhär! Orka med er? Det är så förbannat onödigt! Varför lever jag inte ensam? Jag skulle ju klara mig lika bra ensam? Det är för jag VILL prata med er, jag VILL kunna spendera tid med er. Men vad får jag tillbaka? Jo, klagomål. Visst, jag kanske inte tänker på er, men har någon varit i mitt huvud någongång? Tänkt det jag tänkt på? Varje dag som går då jag inte hör av någon viss person så tänker jag på denne, tänker på det värsta som kan ha hänt åt den. Alltid. Jag blir lättad när jag väl får prata med personen sen men... Vafan! Jag orkar inte med er... Ge mig utrymme att klaga, lyssna inte på allt! Men låt mig för helvete klaga! Och sen frågar folk varför jag är irriterad...

I'm no different from you

Friends will be friends

Hmm.. Snart jul och min reaktion? Ingen faktiskt. Jag vet inte vad man borde ha för reaktion egentligen.. Men det har varit i så i några år nu, är helt enkelt ett dugg intresserad av julen längre. Kanske det är något med en one big happy family-högtid som gör att det inte är något för mig. Även om min familj egentligen är enormt underbar. Men ibland går de förstås på mina nerver, men jag har börjat uppskatta att vara hemma med dem när jag varit så mycket borta. Vi får se hur dessa veckor kommer gå nu. Men det går väl bra.

Jag har inte skrivit på ett bra tag, och mycket har väl hänt på sina håll. Har varit hemma mest och insett att tiden jag är i Ekenäs och jag är här spenderas på likadant sätt. Borde göra något som ändrar på det hela.. För detta är inte hälsosamt. Det enda som skiljer är att jag inte kan röka. Känner enormt... Jobbigt? Jag menar, det skulle vara en lättnad att inte behöva hålla det hemligt för folket, men å andra sidan... Jag vet inte vilket skulle vara bättre. Men det är den livsstil jag valt, och den jag fortsätter med en tid framöver iaf.

Om 5 dagar så återvänder jag till Västra Nyland. Ska nämligen till Janina på fest och då ska jag träffa Sanna och andra människor! Ska bli enormt kul att se dem igen! Trots att det bara är en vecka sen vi sist sågs, men ändå! Man blir ju fäst vid något och när man skiljs åt från det så känner man ju alltid en saknad. Men vi ska ha det kul! Sen kommer jag hem och ska vara ensam hemma. Hur det blir med att ha fest osv, får vi se. Kanske jag inte vill ha någon fest när det kommer till kritan? Kanske jag vill sitta ensam själv som någon alkis och dricka? Nejnej, det ska jag inte börja med.

Inget mer att skriva för denna gång.

In you're heart you can see...

...we can hold on.

Negativt

Jag hatar allt och alla.

Jag är negativ. Man kan ju nästan inte bli mer negativ. Iaf inte i mitt fall. Allt känns så onödigt just nu. Skolan går på nerverna. Orka. Seriöst. Ibland vill jag bara kunna försvinna under jorden ett tag. Samla mina tankar för att sedan komma tillbaka och möta vardagen. Suck... Detta är så negativt. Jag är negativ. Världen är negativ. Fint? Allt är negativt! Så fu...

Skolarbete att göra. För engångsskull...

Fixa - glömma

Vissa saker känns bara konstigt.. Vet inte varför just nu. Jag borde väl vara glad? Men jag kan inte. Känns fel. Men mot vem är det fel? Vem har sagt att jag inte får vara glad? Har någon skadat mig så jag inte får vara det? Vad händer om jag är det hela tiden? Man tröttnar efter en tid på att må såhär, men samtidigt är det det enda man gör. Det finns ingen logik i det hela.

Har surfat mest på youtube idag. Nolifer, vet. Men det är samtidigt enormt härligt. Jag insåg hur underbart det spanska språket är. Men å andra sidan, vilket språk är inte vackert om man har rätt ord?

Finns det något jag borde skriva? Något som jag borde få ut? Jag vet inte.. Bara man visste något om det hade det ju inte varit helt fel. Vissa saker måste jag fixa. Men det är ju inte världens lättaste kanske. Men, jag måste försöka. Men delparterna måste jag försöka att hjälpa mig. Annars är det enda alternativet att glömma, vilket jag hatar. Men det är bara en liten sak i den stora helheten. Men nu ska jag sluta. Ska upp imorgon också

prométeme que te quedarás conmigo

Youtubes gåvor

Tankar

Jag har varit vaken någon timme. Men har inte ens varit ute och rökt. Fortfarande inte ätit något vettigt. Jag börjar undra vad det ska bli av mig egentligen. Är det meningen att folk ska ligga i sängen hela dagen utan att göra något? Tvivlar på det faktiskt.. Men när jag nu börjar tänka efter.. Det är ju mitt val, eller?

Var och surfade runt på YouTube när jag började tänka på något.. I dagens värld finns det någon form av musik för alla. Precis allting finns det. Det är ju helt sjukt hur mycket det kommer mer och mer och mer. Sen undrar man varför vissa låtar låter bekanta. Man härmar. Melodier som sitter fast i huvudet skriver du ner på papper, med texter gör du likadant. Men är de verkligen från ditt egna huvud? Är du säker på att ingen annan har använt orden? Du kanske tycker att det är du som kommit fram till allt detta, men det är ju inte så. Du känner en enormt liten del av hela världen. Men för att komma iväg från det, vem bestämmer när man kan sjunga? Visst, jag kan ju inte säga att jag inte skulle kritisera hur folk sjunger osv, men ändå. Vem är det som bestämmer? Det finns vissa som sjunger enormt kasst, men bara för hon tvingat sig själv att bli känd som sångare så är hon känd. Hon har trängt sin egna väg. Jag önskar jag kom ihåg vad hon hette, men mitt minne är ju inte precis det bästa. Men sen finns det de som har den gåvan, om man säger så, som sjunger som en ängel. Men vem har bestämt det? Jag får väl spekulera runt det lite mer.

För att hålla mig till ämnet musik.. Jag börjar tröttna på den musik jag har på datorn. Det är blandade känslor över det hela. Jag öppnar min spelare och söker, söker, söker och söker efter något att lyssna på. Sen kanske kommer det en låt som jag lyssnar en kort kort stund på men tröttnar. Hittar aldrig något bra till mitt humör. Förutom när jag är ledsen eller arg. Men musiken spelade så stor roll för mig. Jag visste precis vad jag gillade och levde enligt det. Men nu på senaste tiden... Vad gillar jag egentligen? Jag älskar musik, all musik är konst för mig och har något fint i sig. Men... Nu hittar jag inget som står mig nära. Vad ska det vara för nytta av det? Får väl ta och surfa fram lite som kanske skulle kunna ersätta den tomma plats jag har inom mig.

Mitt humör just nu är konstigt. Vet inte om jag är glad, ledsen, arg eller något annat. Känner mig tom, men samtidigt fylld. Beror det på den hunger jag lider av? Varför jag inte vill äta är en fråga i sig. Mina tankar flyger runt. De fyller hela rummet. Det är konstigt hur jag känner mina tankar innanför de 4 väggar jag sitter mellan. Nästan så jag kan se dem. Jag försöker koncentrera mig på att hitta svaret till de frågor jag ställer mig själv, men det är för mycket. Hur vet jag att det är svaret jag vill ha?

Nu börjar jag tänka för mycket, skriva så man lätt blir förvirrad. Men ändå vill jag inte sluta. Men det känns ändå som jag borde gå ut, låta den friska luften ge mig lite lugn och ro från allt. Så högst antagligen bär det ut nu och sedan kommer jag säkert äta något, för att gå runt såhär är inte hälsosamt.

Now all my days are filled in fears.

Wish I could go back an change the years.

There's no right side of war

Min mage mår inte bra. Beror det möjligtvis på att jag ätit lite chips och en smörgås på 26h? Det kan man väl spekulera om. Men det rätta svaret finns i luften. Här sitter jag. Med min mage och funderar över saker och ting. Jag har inte sovit mycket under natten, eller morgonen blev det faktiskt och tråkigt har jag haft, men man får väl lite försöka ändå. Har lite skolarbeten jag borde göra. Men före det ska jag röka, äta osv. Jag menar, att inte äta är lite sjukt. Först tänkte jag att okej, jag ska se hur blek jag blir. Men jag vill inte bli blek när jag väl började tänka efter. Dessutom känns det väl onödigt att låta min mage lida bara för jag får några konstiga idéer och inte orkat laga mat åt mig. Annars är detta väl en vanlig lördag.

Borde jag förstå?

VAD HELVETE HAR JAG GJORT?! Vem fan ger dig rätten att dyka upp efter allt? Jag har för helvete glömt dig! Glömt hur fucking mycket jag saknar dig! Men ändå, finns du plötsligt! Jag hoppas verkligen att det bara var något jag snabbt sammanträffande som går över... Vill inte gå igenom samma skit.. Missförstå mig inte, jag saknar dig förbannat mycket, men det är så jävla fel! HATAR DIG! Jävla idiot... Det gör förbannat ont. Och vad kan jag göra? Jag vågar inte skriva något åt dig, jag försökte men.. Här är vi nu.

Jag försöker glömma mitt förflutna men det är ju svårt när folk dyker upp såhär! Och det gör ont.. Jag skyller på mig själv för allt som hänt mellan personerna jag helst glömmer. Jag säger fel saker, jag vet, men jag ångrar det. Ingen såg mig efter att jag förlorade en person som var som.. Ja, nästan hela världen för mig. Skulle fortfarande vara om jag inte varit som jag var. Men jag kan ju inte stanna i det förflutna eller? Jag vill bara veta varför....

And if I bleed, I'll bleed knowing you don't care

Bli smart

Varför blir saker som de blir egentligen? Varför sitter vi fast med en massa konstigheter utan att veta varför och vad de leder till? Vi funderar för mycket på frågan "varför". I skolan ställs frågan ofta. Iaf i de ämnen jag har. Jag satt och skrev frågor häromdagen men tror ni jag kom fram till något vettigt? Sällan må jag säga. Känns som allt det vettiga håller på att ta slut. Borde ta hand om mig själv så jag igen kan bli den mer smarta jag. Jag kan ju erkänna dock att jag inte är så smart, men spelar det någon roll bara jag själv trivs? Tror jag inte.

Klippte min lugg idag. Nödvändigt? Tja, men den kom i ögonen på mig så det var emergency. Men det blev säkert bra, får jag hoppas. Imorgon är det en ny dag. Hoppas jag får det trevligt osv. Sanna skulle högst antagligen hitta sig till mig och så skulle vi ut och leka tuffa. Eventuellt utföra lite statistisk om fördomar, eller något liknande. Ska bli riktigt intressant! Jag tror det blir en massa pratande som inte har någon mening i livet, men spelar ingen roll bara man har kul!

Det var något jag tänkte skriva.. JO! Jag lyckas göra folk på dåligt humör. Men nu... Jag känner mig dålig. Våldigt dålig. Jag hoppas du kan förlåta mig! Bryr mig för mycket om dig för att göra det jag sa. Förlåt, det var verkligen inte meningen...

Aja, nu slut med dessa förlåt-saker. Känns lönlöst. Har lite saker att göra, men just nu orkar jag inte direkt tänka på saken. Utan nu ska jag sova. Funderar att läsa lite om något lönlöst jag egentligen inte bryr mig något om, men ändå. Vi ska se vad jag åstadkommer! Jag återkommer någon dag då jag har tid. Hejs.

If God had a name, what whould it be and would you call it to his face, if you were faced with him in all his glory. What would you ask if you had just one question?

Torsdags visdom(?)

Dagens värld är otroligt hemsk. Folk går bakom ryggen hela tiden. Snälla kära barn, ärlighet i livet. Det blir så mycket lättare då, kanske inte direkt men i längden kära ni, DÅ! Jag har min tobak slut. De stör mig lite. Sku kanske kunna ringa ett samtal, men det känns jävligt. Jag har egentligen ingen ork att skriva. Sådär allmänt iaf. Mina kläder från H&M kom idag. Och jag har en skit söt skjorta. Me like. Men nu slutar jag, och återkommer eventuellt senare. Men här får ni en låt utav mig ändå!

Sanna har inget liv

Sanna e jätte ful. Dessutom kastar hon godispapper på mördhyade av ren rasistisk åsikt. Det är en ren katastrof att vistas i närheten. Och när hon pratar. Hennes toner är som... När en operasångerska sjunger totalt fail. Det är liksom en katastrof. Jag kan inte förstå hur man kan leva med en sådan person. Ack o ve. Men nu dödar min hicka mig. Så ja orkar int skriva någo mera. Men Sanna, du vet att ja älskar dig!

Här e föresten länk ti Sannas blogg ;>

Livets andra del

Jag orkar inte lyssna på rösten jag hör inom mig hela jävla tiden.. Vill inte höra.. Varför lät jag det bli såhär? Varför... Ingen kan veta hur jag känner mig. Ingen. Hur ska man orka med något när vad jag än gör, så är rösten tillbaka. Bara för jag valt att ignorera allt.. Varför kommer allt tillbaka nu? Och ni gör ju inte saken bättre. Jag vill inte prata om vad det är med mig. Det spelar ingen roll. För att hålla på som ni gör... Det får mig att må sämre. Allt är inte alltid som det ser ut att vara. Och att klaga för hela jävla helvetet hur jävla mycket jag klagar om saker och ting, tror ni jag mår bättre av det? Har ni någongång varit i min kropp och känt de känslor jag känner? Se världen som jag gör? Jag må vara negativ, jag må behöva hjälp. Men jag vill inte höra det. Det får mig att känna mig sämre än någonsin. Jag tänker inte säga vad jag behöver. Tänker inte säga vad som kan göras. Inget som motiverar mig till det. Mitt liv är inte så förbannat lätt. Jag må ha det lätt i saker och ting, ha det enormt bra i andra saker, men det betyder inte att jag mår så jävla bra! Kom nu och säg sen att jag är otacksam och allt det där, men om jag nu är så förbannat otacksam, varför fan känner jag ångest över att jag mår såhär och behandlar folk som skit? Varför helvete tror ni jag känner mig värre än jag gör? Jag vet inte ens om jag vill att någon ska förstå hur jag mår eller känner. Jag mår illa av tanken att någon ens läser detta som det kanske inte alls handlar om. Vill bara gräva ner mig... Jag håller på att tvivla på allt just nu. Jag önskar jag bara kunde ta mina saker och försvinna utan att någon visste var jag var...

Snön, är du på väg?

Söndag. Vad ska man säga? Har väl inte åstadkommit så mycket idag. Har en del att göra. Men datorn får rädda mina få stunder jag har ledigt. Mina kläder från H&M borde komma nu i veckan. Riktigt nice må jag säga. Idag är jag på konstigt bra humör, känns ENORMT skönt. Får ta vara på det så länge det varar!

När jag tittar ut genom fönstret ser jag en massa mörka moln torna upp bakom hus och träd. Det är en rätt mäktig känsla. Tänk hur mycket man ser på moln egentligen. Det är rätt häftigt. Jag menar, du ser i naturen vad som är på kommande. Det är inget som kommer som en överraskning liksom. Men rätt trevligt ändå. Naturen är en fin plats!

Haha, jag börjar skratta av ren förvirrning. Vart ifrån allt jag kommer med kommer, så vet jag inte. Det är rätt sött. Snart ska jag upp till grannarna och äta. Men nu har jag inget vettigt att skriva (som om jag någonsin har...) så här får ni en sång av mig!

Calling all angels

Det är mycket jag har funderat på under dagen. Ibland undrar jag hur jag orkar fundera på allt. Jag menar.. Jag vet inte. Allt känns så konstigt hela tiden. Mina känslor är blandade och vet bara inte vad jag ska tänka om saker som händer just nu. Visst, jag kan ju inte säga att jag inte skulle gilla en viss person mer än jag borde, men det känns så fel. För fel. Som om jag hörde till någon annan. Varför vill jag välja det alternativet som kanske aldrig gör mig lycklig? Samtidigt som jag är glad över vad jag har. Men mina känslor just nu.. Jag är hjälplös. Jag önskade någon kunde hjälpa mig. Eller att jag fick ett bättre alternativ än de jag redan har. Åh... Bara jag visste vad jag skulle göra...

Varför vill man alltid ha något man inte kan få? Det känns så jävla onödigt bara. Det finns en person som är världens viktigaste för mig men som får mig att må dåligt. Eller är det kanske bara jag som kräver för mycket? Varför har jag gjort mitt liv till vad det är nu? Jag menar, nu får jag sitta med skiten som om jag inte hade andra problem. Men som ordspråket säger: som man bäddar får man ligga.

Jag förstår aldrig riktigt vad som hände mellan dig och mig. Det är över ett år sedan nu. Men ändå kommer jag ihåg hur första kramen kändes. Som om det inte fanns någon värld utanför. Du fick mig att känna mig som inget kunde skada mig, att jag fick vara den jag var utan att du brydde dig. Men vad hände? Varför blev det såhär? Fast å andra sidan.. Det jag gjorde nu till sist var mest för min egen skull. Men jag klarar inte av detta. Du försvinner ibland för tider som känns som en evighet för mig. När du inte finns hos mig går allt segt. Vad gjorde du med mig? Kan inte förstå att någon kan få mig att bli såhär. Du är ett stort mysterium. Jag hade gärna vetat mer. Men av det du sagt på sistone, det skrämmer mig. Jag är rädd för att det hänt något. Jag vill inte vänta på dig, även om det kanske var värt det. Men nu är mitt sista kort lagt. Så det är upp till dig vad du gör....

Att veta vem jag pratar om är inte viktigt, inte för dig. För vad kan du åt saken? Personen i fråga betyder mycket för mig. Men jag klarar mig utan denne. Jag bara önskar vissa saker hade blivit.. Ja, annorlunda. Jag har svårt att tänka mig att jag kunde haft ett annat liv just nu. Men samtidigt som jag bara vill fly från det jag är. Vill inte vara den jag är. Känns som vad jag än gör så spelar det ingen roll. Jag vill känna mig viktig, behövd, saknad. Känna mig som den enda i världen ibland. Det känns patetiskt att vela detta. Men... Jag vill ha uppmärksamhet och jag vill bli ihåg kommen. Inte som det är nu att då när jag mår dåligt kan man fråga vad det är. Det är mer så att det känns som ni frågar bara för att låtsas bry er. Och det hjälper mig inte alls. Jag önskar jag kunde komma bort helt från alla minnen. Börja om. Ta allt från början. Men sen är det ju frågan.. Skulle det vara bättre då?

Don't be shocked that people die, be surprised you're still alive.

Bloggen fixad

Nu har jag fixat min blogg! Och stolt är jag nästan och allt! Me like faktiskt, visst. Den kanske är lite tråkig, men orka bry sig. Just nu sitter jag bara och funderar på vad jag ska hitta på till näst. Det är en väldigt bra fråga jag inte har svar på. Och det händer något väldans underligt menneh, det får gå.

Har kollat igenom en massa bilder på datorn i och med att jag skulle fixa nytt på bloggen. Och usch vad jag saknar vissa tider! Helt otroligt. Sen kom jag även på att jag vill ha knallrött hår. Må folk tycka vad de tycka vill helt enkelt. Men det vill jag ha, så vill man så får man gärna fixa det åt mig! Sådär vinkvink. Men jo.

Eftersom jag inte har direkt något vettigt att skriva så tänker jag inte skriva desto mer. Eftersom klockan är så pass så kan jag ju säga trevlig självständighetsdag! Fina dagar dessa. Balen kommer på tv imorgon och sånt borde man ju se på eller något? Eller så var det kanske ändå inte så. Men vi kan ju låtsas. Men nu tänker jag avsluta och ge er en av världens mest underbara artist att lyssna på. Me like. Texterna är också skit gulliga!

Världen - vårt öde?

Mitt 55 inlägg. And I couldn't care less faktiskt.

Plötsligt började jag må förbannat illa... Som om någon stuckit mig i magen med något vasst. Det känns som.. Jag vet inte.. Mår bara förbannat illa och önskar jag kunde gräva ner mig. Ni kan inte veta hur jag hatar mina humörsvängningar, allt händer under en minut. Fattar inte hur jag lät mig själv hamna hit.. Det gör ont att tänka på det, men här är jag nu i vilket fall som helst. Jag orkar inte göra något. Jag vill inte prata om hur jag mår. Jag vill inte bry mig om det. Det jag verkligen känner inom mig vill jag ignorera. Det jag vill ha vill jag ignorera för jag inte kan få det. Det verkar vara för mycket begärt det jag vill ha. Vad jag än vill ha, så spelar det ingen roll för er. Så är det bara. Ingen kanske förstår varför, men det gör inget jag heller. Bara vissa saker jag vill ignorera även om det är förbannat ohälsosamt. Men att vara människa, ingen har sagt att det kommer vara lätt. Jag kan ändå liksom inte fatta.. Som i typ alla mina tidigare inlägg där jag är depressiv så fattar jag inget. Inte heller då jag är arg. Jag antar att jag inte ens vill förstå vad jag tänker och tycker. Jag vill inte veta varför saker och ting händer och om det ens har en orsak. Jag vet, det låter lite sådär.. Ja, kanske brutalt t.o.m. Men om man tänker på, skulle det starta ett krig nu så skulle jag inte hänga med i det som händer. Jag skulle nog kanske inte ändra så mycket på min livsstil trots allt. Jag menar.. Sånt händer eller? Det drabbar alla på sätt eller annat. Helt fel har jag iaf inte. Det räcker redan med att det kommer en helt naturlig sak som en stor våg som förstör och så är det huvudrubrikerna i alla tidningar. Hur onödigt är inte det? När kommer det stå något positivt i tidningarna? Jag antar att den dagen inte kommer, men ändå. Det är som med att uppfostra barn. Om du alltid uppmärksammar barnet när det gör fel, så fäster den sig vid beteendet. Medan om du uppmärksammar barnet när den gör något bra så tar den fast på det. Jag anser att det är likadant med oss äldre. Och människan överlag. Tänk nu alla dessa olyckshändelser som hänt i världen. Hur många likadana händelser har det inte hänt? Världen är lönlös. Onödig. Ologisk. Att den någonsin kommer bli bättre tvivlar jag på. Så som vi håller på nu kommer vara världens undergång. Tragiskt men sant. Jag tänker inte ändra på något, inte ens försöka. För vad kan jag göra åt en hel planet med människor? Jag kan inte ta bort alla bilar. Jag kan inte göra så låg konjunkturen försvinner. Jag har inga såna underliga krafter. Som jag kan inte gå och ändra på mig själv heller. För jag kanske blivit som jordens befolkning; jag får uppmärksamhet när jag beter mig negativt.

I will not bow.

Youtube #1

Världens sötaste pojke!

Borde detta ha en titel?

20 dagar kvar till jul. Jag vill inte. Jul är inte min grej. Jag skulle gärna hoppa över saken och göra lite mer intressanta saker. Som att sova. Okej okej, jag vet att det inte är mer intressant men ändå. Just nu ligger jag här i denna kära säng och lyssnar på söt muminmusik. Det är rätt kul faktiskt. Känns som allt ljusnar igen, iaf för stunden. Eftersom det är sånhärn underlig fredag må jag ju säga att.. Det är lite snö ute. /careface på det. Alltså.. Det känns som jag flummar runt mig just nu. Men i livet finns det ju ändå inget som man inte kan flumma under? Eller.. Ja. Well, för att få min blogg mindre flum tänker jag berätta vad jag gjort även om det är jätte tråkigt så får ni stå ut med det eller skippa den delen eller inte läsa min blogg alls. Smart eller hur?

Fredagen den fjärde i tolfte tvåtusennio.

Idag vaknade jag 08:09. Fixade mig klar och 08:16 gick jag min väg mot skolan. Det var halt och kallt om fingrarna när jag rökte. Jag steg in genom dörren på skolan och gick upp till klassrummet. Efter några minuter började lektionen. Vi hade barnavård och omsorg. Sen hade vi lite pauser emellan och sen slutade vi 11:20. Sen gick jag och 2 andra pyser till stan. Först bankautomaten, sen Ärrän, sen Harolds och sen Lindex.I Lindex köpte jag leggins och en väska. Sedan mötte vi 2 andra pyser på stan och sen försvann 3 pyser. Så det var bara jag och 1 pys kvar! (logiskt, jag vet) Sedan gick vi till Exact. I Exact köpte jag huppari och 3 t-shirts. 1 till mig och varsin åt mina bröder. Sen gick vi till skolan med pysen. Där träffade vi på en annan pys som skulle spela CS med mig men jag ville inte, eller jag vågade inte. Sen följde jag pyserna till bussen och så pyste jag hem.

Okej. Jag gjorde det så ointressant man kan göra. Men ändå. Det var allt om min dag. Det var verkligen inte givande. Nu spelas det lite Mumin-vals i min playlist. Jag är inte alltid så stolt över min playlist, så just nu har jag lust att gå och leta fram något kul på youtube. Något random som vanligt som jag kan manipulera folk att lyssna på så deras mamma kan komma och fråga vad det är folket lyssnar på egentligen. Ack o ve vad kul jag har ibland. Men just nu ler jag inte. För jag kan inte underhålla mig själv under låg konjunkturen. Aja. Det finns en massa röda streck under min text, men jag har för mig att det är min dator som bara påstår att jag stavar fel fast jag har värsta skillsen.

Well, jag är tråkig, jag vet. Jag beklagar otroligt mycket men jag kan inte göra något åt min tråkighet. Den är nämligen genetisk. Därför är min plan att hitta världens tråkigaste partner som gärna är enstöring, dement och fet. Så finns du där ute så hör av dig! Jag lovar att inte spendera så mycket tid med dig.

Aja, jag ska göra ett desperat försök på att vara seriös. MEN FATTA HUR TRÅKIGT! Vad skulle jag vara utan min omognad? Ack o ve. MEN. Något jag skulle berätta var att... Jo såhär var det, att jag borde ha en radiokanal. Där jag kan prata om allt. Eller så börjar jag videoblogga en massa random. Eller röstblogga som jag som en smart människa kom på igår, för jag vill inte visa mitt ansikte i en video. Att dela med sig av sin extrema snygghet är lite väl. Någon kanske tappar kontrollen över sig! Man måste ju tänka på andra i denna värld. Nej men jösses. Jag måste sluta förrän någon som läser detta får hjärtattack. Jag varnar dock att jag antagligen återvänder ikväll med nya nyheter och nya skvaller. Eftersom jag kan sånt. Då kan ni hoppas på att jag får in någon kär video också från youtube så jag kan dela med mig skratt eftersom min humor ligger på toppen, #1 helt enkelt. Svårt att nå min nivå.

Beklagar, jag har denna dagen idag. Men ring gärna om ni har något att prata om. Pratar enormt gärna och filosofierar mer gärna över dina problem. Bara våga ta steget och ta kontakt!

Vi får tacka våran egna psykolog som är för egocentrisk för att förstå att man måste sluta i tid.

Ingen, ingen, ingen, ingen alls.

Baby, I love your way

Alltså. Plötsligt fick jag en förbaskad huvudvärk. Och jag har huvudet i fel ställning men vad kan jag åt det, jo inget. Eller visst, sluta sitta vid datorn. Tänkte gå och lägga mig extremt tidigt idag. Sådär ja. Men fortfarande har jag huvudet cp. Borde börja sitta vid bordet med min dator eller nåt... För min nacke blir otroligt störd av detta. Well, nevermind. Det var allt om den saken.

Denna torsdag när jag kom hem åt jag glass. Intressesmurfen hoppar av glädje. Men jo. Alltså nu var det ju så. Att idag låg jag i sängen och pratade med mig själv. Det var enormt komiskt och jag hade mer kul än jag haft denna vecka. Jag tycker det är något enormt dyrbart att kunna ha kul med sig själv. Jag ÄLSKAR att prata. Men ingen vill ju lyssna, så det är svårt att prata sådär allmänt. Och nej, det hjälper inte att skriva eller prata i telefon. Eller kanske men inte på samma sätt. Jag saknar tiden då jag liksom kunde ligga med någon på golvet och bara prata om en massa random och sen börja skratta och ha skit kul utan att göra något egentligen.

Något mer jag har börjat fundera på: varför beter sig människor som de gör? Vad tänker de på egentligen? Jag menar.. Vissa dagar vill alla prata med dig och du är värsta poppisen eller nåt, och nästa dag kan det kännas som om alla ignorerar dig. Det känns för det första lönlöst och så kan det göra ont. För mig känns det så rätt ofta. Även om jag kanske inte behöver känna mig så viktig, men som sagt. Jag älskar att prata och vill hur gärna som helst prata med någon. Men det är så sällan någon kan sätta ner sig och bara prata. Jag vet att jag kanske inte är den lättaste personen att prata med för jag är rätt random i det jag säger, men.. Ändå liksom. Jag vet inte, men det känns så onödigt att jag ska behöva skriva det hit? Well, vad har jag inte skrivit hit?

Min huvudvärk är hemsk. Den ligger på höger sida ungefär uppe på skallen och när jag vänder på huvudet gör det bara mer ont. Jag hatar denna värk. Och jag vet att det egentligen intresserar någon men jag vill skriva det och tycker ni inte om det kan ni skita på er eller något annat mysigt som värmer byxan.

Jag funderar på att gå ut och röka och sedan typ lägga mig och läsa. Det har jag inte gjort på ett tag. Skulle vara enormt sköt att för en gångs skull stänga av datorn tidigt och bara läsa tills man somnar. Åh.. Så härligt! Jag älskar att läsa! Jag älskar definitivt boken "Igår, idag, imorgon". Vem som har skrivit den kommer jag aldrig ihåg, förutom att det är två systrar om jag inte minns helt fel. Den handlar om aparthaid i Afrika där det bor en engelsk familj osv. Egentligen läste jag aldrig boken till slut p.g.a. en händelse. Men det spelar inte så stor roll, boken fick mig att tänka efter iaf.

Det känns som jag skrivit enormt mycket. Eller så är det bara jag som tänker fel. Men samtidigt som jag vill sluta så har jag en massa att skriva. Så jag tror jag fortsätter skriva.

Jag känner en person. Den är världens underbaraste sak man kan hitta. Tröstar, skämtar och gör allt för att få en på bra humör. Jag uppskattar verkligen vad personen gör. Jag älskar personens sätt att vara mot mig. Hur denne är mot andra skiter jag faktiskt i, även om det låter egoistiskt, men så är det. Visst finns det fler såna människor i mitt liv. Men inte på samma sätt. De flesta håller på att försvinna en efter en. Snart sitter jag kanske inte med såna kvar. Så jag måste ta vara på det nu. Rätt smart egentligen, men det är som med ekorrar och deras matförråd, kommer jag att komma ihåg det när jag väl behöver det?

Med de orden får jag sluta detta inlägg. Jag är kanske inte den mest underhållande personen vars blogg man kan läsa, men ändå. Man får ju läsa en massa skit om livet osv. Rätt givande ibland. Men om alla människor var underhållande, hur hade världen då sett ut?

I could stay lost in this moment forever.

För många krav?

Alltså... I min åsikt är livet för komplicerat. Ibland önskar jag det var lätt och jag bara kunde hoppa mellan alternativ osv. Men det går ju inte. Det är inte möjligt. Jag menar.. Jag är den som tar länge på att tänka varför jag ska göra på ett visst sätt och vad har det för konsekvenser. Vilket jag har lust att kalla en störning. Jag förstår inte det jag skrev nyss. Antagligen för jag måste fundera igenom det hela och tänka vad jag verkligen menar. Men något jag börjat undra över är.. Varför är livet som det är egentligen? Jag menar, vissa stunder inser jag verklighet andra märker jag bara saker som gör mig negativ. Förväntar jag mig för mycket av andra? Men jag vet inte... Ibland önskar jag att jag hade det som förr. Då jag alltid var med någon och trivdes som få. Men vad har jag nu? Det känns som inget kan ändra på det jag känner. Jag kan inte lita på någon som jag gjorde förr. Många gånger undrar jag hur någon person kan ta så stor bit med sig när den lämnar. Samtidigt som alla signaler på att personen var klar för att lämna, så ignorerade jag allt. Jag ångrar det för mycket nu... Efter första gången som detta handlar om, lyckades jag komma upp. Men efter några gånger.. Jag tröttnar på att känna mig som jag var ett pussel som det fattades en bit i. Jag vill inte känna mig så. Jag vill någon gång känna mig som.. Jag vet inte ens vad jag vill.. Men jag mår inte bra av situationen jag är i nu.

Att vara en person som behöver sällskap enormt ofta känns jobbigt när man sedan inte har någon. Jag tänker för mycket på hur jag hade det förr. Jag saknar så enormt tiden då jag verkligen var glad. Men vad är jag nu? Känns som allt inom mig är skadat. Som en dator med virus som är svår att hitta och sedan får bort. Ibland känns det också som ingen vill ens finnas där för mig. Visst, det finns såna men.. Känslan. Det är starkare än fakta. Sällan någon fattar hur det står till egentligen eller vad som är fel. Jag önskar faktiskt att någon gång kunna leva vettigt utan att allt är skadat. Det jag dock stör mig mest på, är att jag låtsas vara glad. Samtidigt som det gör förbannat ont inne i mig för jag låtsas. Det är som att låtsas vara något man inte är. Men det är kanske något som inte märk så lätt. Men.. Jag vet inte. Jag är så förvirrad.

Min motivation att skriva i min blogg ligger rätt lågt, så antagligen därför jag inte skrivit på länge. Dessutom verkar det som om det jag har att fixa, aldrig tar slut. Så nu slutar jag eller så börjar jag klaga mer. För jag vill inte att jag måste berätta för folk hur de ska vara om de själv aldrig frågat eller sagt något. Och sist och slutligen.. Vem är det som bryr sig egentligen?

Give me your eyes for just one second,

give me your eyes so I can see.

Jag eller andra?

Jag är irriterad. Jag orkar inte med folket. Det är förbannat störande att man orkar hålla på sådär.. Visst, jag är inte den bästa att säga men jag kan ändå erkänna att jag gör fel! Jag kan inte fatta.. Det är så förbannat.. Onödigt? Minst sagt. Alltså.. Jag har börjat undra om det är jag som överreagerar eller om felet ligger i andra. Antagligen är skulden delad. Men... Jag fattar inte. Jag fattar sällan något över det som händer inom människor. Vilket någon kanske redan lagt märke till.

Jag har blandade feelings just nu. Och jag kan inte göra ett skit åt saken. Det känns jobbigt, för jag hade gärna gjort något åt det hela.. Menneh.. Jag orkar inte skriva. Tror inte så många bryr sig vad jag har att säga annars heller.

But now you're gone away,

and I've tried turning the page.

But that it's just not the same..

Raindrops tell a story

Idag har varit som.. Jag vet inte.. Allt har bara gått fel idag.. Jag hänger inte med i alla jävla svängar som håller på att gå just nu. Jag bara klarar inte av det. Det känns som en omöjlighet att ta allt så jävla positivt. Alltså kan inte fatta bara... Jag sov sen 4. Med ett avbrott på kanske 20 minuter för jag måste äta. Jag har ju inte direkt ätit så mycket idag.. 1 sked gröt, 1 bröd och lite spagetti. Så i stortsätt åt jag något som motsvarar en portion mat. Aja, nog om det. Jag har säkert ätit någon annandag mer så.. Och nu ska jag tillbaka i drömmarnas värld för jag inte orkar med detta helvetet..

Closing your eyes to disappear.

You pray your dreams will leave you here,

but still you wake and know the truth..

No one's there.

Even in death

Jag har svårt att andas igen.. Varför ska det vara såhär förbannat svårt?! Men jag bara klarar inte av det här.. Jag är för svag.. Folk tror jag är stark. Att jag klarar av saker. Får göra en massa saker. Jag är inte stark. Jag klarar av saker ja, men.. Bara för jag gör det betyder det inte att det känns bra för mig. Visst, nu kanske någon tycker att jag borde vara glad över att jag har det mycket bättre än andra. Men har de någonsin känt den smärta jag gör?

Jag är för trött för att tänka.. Bara det fanns svar närmare...

Surrender

Jag har sovit enda sen jag kom hem, eller okej sov till 20:30 kanske. Det var förbannat skönt. Nu ligger jag här och tänker på för mycket saker. Förstår mig inte på vissa, och andra.. Jag vet inte. Allt är förvirrande just nu...

Varför ska människor lyckas höra av sig just när man glömt att de existerar? Eller just kommit över dem? Det känns bara så jävla orättvist.. Jag fattar bara inte hur han kan göra så! Visst, jag är glad att han hört av sig och att allt är okej. Men av de små sakerna jag fått höra så blir jag orolig. Jag vet inte vad det är.. Känns som han betyder för mycket, men samtidigt fattas dendär känslan att jag verkligen vill ha honom. Världens underbaraste människa och.. Bara det inte tar slut igen. Det får inte göra det. Jag vill kunna prata med honom. Jag vill träffa honom igen för jag känner mig bara så jävla trygg när jag är med honom. Alla bekymmer, precis allt, försvinner. Gjorde det sist och tvivlar på att något har ändrats. Men jag kan inte få honom. Jag vet det, jag kan inte. Jag måste bli jämn med mina känslor. Jag blir bara instabil av sånthär.. Jag menar, nu går jag runt och undrar när han nästa gång gör såhär. Visst, saker kan hända men jag vill veta också! Men när man inte kan eller vill berätta så.. Visst, jag uppskattar det men det känns ändå lite sådär.. Bara jag förstod mig på dig...

Jag har börjat sakna en enormt bra vän jag hade. Den bästa i världen som alltid fick mig att skratta och le fast jag var på enormt dåligt humör. Men vad hände sen? Vad FAN hände sen? Jag saknar honom bara så otroligt mycket.. Jag kan inte sluta undra om det var mitt fel att det blev som det blev. Jag menar.. Han betydde enormt för mig! Och.. Näe. Jag blir inte klok på detta. Svar är det också lönlöst att förvänta sig. Om han inte gav svar just efter att det blev så, så varför skulle han nu? Dessutom får jag ingen kontakt med honom. Tänk om han dött? Eller om han har skadat sig eller något annat hänt? Och här sitter jag och inte vet något.. Det gör ont.. Jag menar.. Tänk om din närmaste dör och du får aldrig veta vad som hänt?

Det känns som jag åkt för långt ner. Jag vill inte prata om mina problem med någon. Känns inte som någon förstår. Att lägga allt på någon annan känns bara så otroligt fel. Fine, jag skulle behöva hjälp men jag vill inte. Jag vill klara det själv!

Nu gråter jag alla värdelösa tårar igen. Jag undrar när jag kommer ge upp och erkänna att jag inte klarar mig själv. Att allt det jag intalar mig inte stämmer. Men det känns så mycket bättre ibland för stunden att bara inte erkänna att jag behöver något. Men när man sen inser... Jag vet inte, resultatet blir bara värre.

Evanesence har varit med mig så länge jag kan minnas. Det känns otroligt hur jag kommer ihåg hur jag i början av allt detta satt och lyssnade på dem. Amy Lees röst är fantastiskt underbar och något jag absolut älskar. Enormt konstigt.. Jag har gillat dem nu i.. Vad blir det.. 6 år måste det vara. Helt otroligt.. Sällan jag har haft ett band med mig så länge och så ofta. Me like.

Jag känner att mitt humör börjar svänga nu, vilket känns enormt skönt. Att vara nere tar på krafterna. För mycket. Man är mer trött och orkar sällan med något. Men nu.. Det känns som jag fyllts med ny energi. Jag vet inte om det är låten jag lyssnar på eller om det är något annat. Röyksopps Eple är mysig. Röyksopp överlag är kalas. Me like that too.

Men för att få ett slut på detta så avslutar jag här med en liten trudelutt.

Your world is my world

and my fight is your fight.

My breath is your breath,

and your heart.

Another now?

Varför är det alltid jag som kommer sist? Det känns så förbannat jobbigt.. Visst, vissa tycker säkert att jag överreagerar igen, men nä.. Bara för jag bor här så är jag den folk tycker att man inte behöver höra av sig till. Som om inte jag hade blivit dissad nog. Och ännu till detta? Whatever.. Jag vet inte ens om jag orkar bry mig. Jag är glad att folk inte ser vad som händer inom mig egentligen. För jag skäms över det och hade gärna pratat med någon, men tänker inte. Då jag vill pratar har ingen tid, eller så vågar jag inte. Jag är bara så förbannat trött på allt.. Ändrar sig saker verkligen med tiden?

Where do I go from here?

I've never felt so strange,

I've never felt so torn..

Förvirring eller ren illusion?

Världen är förvirrande. Jag fattar mig på väldigt lite just nu. Mitt liv känns som ett kaos. Jag fryser och vet inte vart jag ska ta vägen. Ibland känner jag mig som den lyckligaste människan i världen för alla vänner och allt jag har. Men.. När jag börjar saknat något mer, faller jag ner. Visst, det känns lite onödigt. Men det är vad som händer.

Just nu sitter jag och fryser. Har ingen koll på var jag har varmare kläder. Sitter med en fuktig tröja på mig, hur smart är det kan man ju fråga sig.. Jag är hungrig. Men att gå till köket känns som en omöjlighet. Känner mig ensam i hela världen, fast jag är långt ifrån det. Jag har en massa underbara vänner. Varför kan jag inte vara nöjd med det jag har? Vad är det jag saknar? När jag börjar tänka på att det är något hål i mig som inte är fyllt gör det ont i hjärtat. Det sticker liksom till..

Att vara ett mysterium känns konstigt. Jag menar, alla människor är vi ju mysterium, eller? Man förstår sig egentligen inte på någon. Inte ens alltid på sig själv. Varför gör vi de val vi gör? Varför väljer vi att göra just dem? Bara man visste.. Ibland vill man bara ha svar. Svar på något man kanske ändå egentligen inte vill veta något av. Alltså.. Denna värld är komplicerad. Må någon säga vad den vill, men den är det.

Musik är något som räddar mig från det som verkligen är. Känslan av musik.. Jag vet inte, men jag blir varm. Som om det är en trygg famn man kan gömma sig i där inget kan skada dig. Det känns så för mig. Det kanske låter konstigt men.. Jag ser det så. Tänk nu på hur många olika situationer det finns en låt till. En massa låtar som tröstar och verkligen får en att känna sig trygg. Jag vet, jag har konstiga synpunkter på saker och ting, men jag trivs med det. Man behöver inte tänka som andra då. Att vara som någon annan.. Jag vet inte, känns som det går extra energi åt det på något sätt.

Nu tänker jag ta en rökpaus. Och kommer jag på något mer att skriva när jag är ute, så kommer jag skriva, annars klickar jag på "publicera inlägg" och så är allt bra.

Jag har en massa jag kunde skriva. Men.. Jag får inga ord ut. Så det får bli till en annan gång.

But be careful with what you're wishing for

Because in a minute it might be gone

Rätt eller fel?

Vafan ska jag göra? Jag är rädd för att göra något jag verkligen ångrar.. Jag vill inte göra det igen. Det har hänt för många gånger. Jag har så blandade känslor. Har börjat tvivla på det mesta. Att lite på någon känns bara.. Jag vet inte. Jag vill inte tänka den tanken.. Jag vill inte lita på någon. Jag vågar inte. Jag vet, jag är för koncentrerad på vad som hänt förr. Just där min koncentration minst borde vara.

Jag är trött.. För trött på allt. Bara jag visste ens vad jag ville...

If I could turn back time

Impulsivitet

Jag började fundera på hur olika folks bloggar egentligen är. Visst, det finns olika kategorier men ändå.. Jag vet inte, men det känns konstigt. Jag menar.. Tänk på modebloggar. Hur jobbigt är det inte att skriva dag in och dag ut vad som är inne just nu? Visst får man följa mode osv, men varför gör man så stor grej av just modebloggar? Det är ju de som har modebloggar som är de som är populärast. Och vissa av dem anser jag att har mer en fjortisblogg. Blablabla. Jag kunde ju skriva hur jävla länge som helst om detta, men jag börjar bara ställa mig frågan "varfiör" hela tiden, vilket gör saker och ting jobbigare.

Varför ställer man frågan "varför" egentligen? Vad har den för nytta? Det är något jag gärna hade svar på men som jag aldrig lär få svar på förrän jag kommer på ett eget logiskt svar. När jag väl börjar tänka efter är det ju en massa frågor jag inte har svar på. De flesta är faktiskt "varför"-frågor. Sen kan man ju fråga sig varför just "varför"-frågorna är de svåraste att svara på. Är det för att man kan tolka saker och ting på så många sätt? Eller är det för att man kan ställa hur många "varför" som helst, utan att behöva sluta? Jag vet inte.. Det får man själv spekulera över.

Något mer jag funderat över idag är varför man först märker saker när det är försent? Det är som mänskligheten inte tar något seriöst, utan lever tills något händer då man antingen tar bort något eller lägger till för att göra livet mer säkert. MEN! Om man gör allt mer säkert, hur vet man då vad osäkert är?

Just nu känner jag mig konstig. Jag funderar ut och in på en massa saker som känns så lönlöst att det bara ryker om det. Men kanske man måst vara så ibland.

Impulsivitet. Spontanitet. Det är något jag total älskar. Att någon ringer och frågar om jag vill göra något på kort varningstid, det gör mig glad. Jag saknar de dagar då det var så. Men man kan ju inte alltid få som man vill. Jag diskuterade nyss med en gammal vän till mig, om hur kul det egentligen är att vara impulsiv av sig. Som ett exempel som dök upp under samtalet var när denna vän skulle träffa sitt ex en snabb sväng men så hamnade de på bio. Vilket var rätt intressant ibland, och ett enormt dåligt exempel, men för att få något exempel så.

Det finns en massa saker som är osagda, som får mig att må dåligt. Jag borde säga som saker och ting egentligen är och berätta åt folk vad de gör fel och vad som måste ändras på för att annars funkar det inte. Visst, alla måste gå igenom vissa stadier i livet, men under det stadium borde man väl inse när det är acceptabelt och inte acceptabelt att bete sig som man gör. För att ta upp ett exempel: Fjortisstadiet. Alla vet ungefär vad detta går ut på. Men tänk dig att bete dig som en fjortis 24/7. Visst, vissa gör det ju, men det känns så lönlöst.. Man måste komma ifrån det någongång om man nu inte trivs i det. Jag vet inte egentligen varför jag skriver om något av detta alls för jag förvirrar mig själv.

Jag tänker för mycket. Jag är tankspridd. Jag borde sova. Är ofräsch. Men detta är ju livet, eller en del av det, och då får man ta den smällen. Detta inlägg är världens mest onödiga eller intressanta, beroende på om man gillar att folk skriver en massa skit om konstiga saker.

And by the way, don't say I didn't warn you that I'll always be the same.

If my heart was a house

Alltså.. Egentligen känns det onödigt att skriva men fick bara lust.

Jag har funderat på en massa idag. Som varför jag ligger hemma. Antagligen måste jag få sova ut och sket i att det fanns en värld utanför. Nu vill jag ut till den världen. Make sense? Nej, jag vet. Men jag vet inte.. Jag trivs hemma. Även om jag inte vet vad jag ska göra under denna tid, men jag vet ju iaf att ingen kan skada mig här. Vilket känns på sätt och vis skönt. Jag behöver ett sånt ställe. Alla behöver vi ett sånt ställe. Jag menar, man kan inte utsätta sig för en massa risker hela tiden. Visst, det kanske gör en starkare eller vad man nu än tycker, men sällan.. Det jag tycker spelar roll för mig, behöver inte betyda något för andra.

Att inte vara i skolan då man borde ger mig skuldkänslor. Jag vet att jag borde varit i skolan, men jag kan inte.. Folk borde inse att jag inte orkar se deras ansikten. Och också om de säger hej och jag inte svarar, det borde väl säga något? Verkar inte som det. Något mer jag funderat på vid den fronten är, att när jag är borta från skolan hör folk av sig. Annars är det rätt dåligt. Iaf med vissa. Visst uppskattar jag att folk bryr sig osv. Men för mig känns det lite onödigt. Jag och mina idéer förstås.

Jag borde stiga upp ur sängen och fixa mig så jag ser acceptabel ut. Mitt hår står säkert ut som ett kråkbo och allmänt blä. Visst, man ska inte klaga och man får skylla på sig själv om man inte orkar. Men när jag väl får det gjort är det ju förbannat skönt.

Att ha varmt känns som... Jag vet inte. Som man var fängslad och man kommer inte iväg eller nåt. Men aja. Borde dricka. Borde äta. Men att hitta orken till sånt när man ligger i sin säng och bara tar det lugnt är svårt. Förvisso har jag ju varmt, men ändå. Täcket är som min bästa vän.

Jag har konstaterat något enormt fint. Att mina stycken i detta inlägg börjar med "jag" och "att" hela tiden. Det var egentligen inte det jag skulle säga, men kom ju inte på något annat. Så jag slutar.

Sen kom ingenting. Men ingenting är...

Breaking

Jag är så trött på allt.. Fast å andra sidan rätt stolt över att jag sa till en person som saker och ting är. Men jag tvivlar på att det sker någon förändring. Jag känner mig rätt nere nuförtiden. Det gör faktiskt ont att tänka på det eftersom det verkligen är sant. Jag menar.. Folk får mig att tappa motivationen. Jag vet att jag är patetisk när jag bestämt mig för en viss sak, men folk måste ju förstå att jag inte har andra val om det inte blir bättre.. För detta förstör verkligen det lilla jag har. Jag orkar inte ens skriva. Tänker kolla en film för att sedan sova och vakna inför en ny skoldag jag antagligen inte hade stor lust med.. Men det behövs.

Change

Jag fick bara lust att fixa om min blogg. Lite dyster nu kanske, but I like it. Typ iaf. Jag har egentligen inget mer vettigt att säga, as usual. Menneh.. Ja.

Jag förstår mig inte på vissa människor. Jag använder de flesta av timmarna jag är vaken till att försöka förstå mig på varför vissa beter sig som de gör, eller reagerar på ett visst sätt. Egentligen är det ju rätt intressant, men jag saknar en teori. Så jag har funderat på att nu gå denna skola och sedan läsa psykologi. Eller iaf någon kurs extra. Det är något jag vill. För egentligen.. Jag vet inte vad jag vill bli. Men med människor ska jag jobba. Så det så.

Egentligen har jag annat att göra. Som att hänga tvätt, lägga på en ny maskin osv. Som jag nu tänker göra eftersom jag åker hem imorgon. Ska bli riktigt kul. Men nu over and out.

The world will fall apart, so we've gonna skipalong.

Complicated

Alltså.. Känslan jag har.. Ni vet inte hur ont det gör. Jag är inte den som är kylig mot människor om det inte behövs. Men mot såna som betyder mycket för mig.. Men hela jag är som en sten. Eller som en kokosnöt. Men jag menar.. Vet folk verkligen hur många gånger som de fått mig att känna mig oduglig? Att känna den känslan är som att sticka en massa nålar i sig och inte ta bort dem. Det är onödigt, om man dessutom bara säger saker på skämt, och så förbannat painful.. Jag vill kunna låsa upp mig igen. Jag vill det, men som det är nu.. Jag vet inte. Allt känns som en stor taggboll som bara rullar över mig som om den inte hade någon annanstans att rulla.

Jag vet att jag har såna som bryr sig runtomkring mig. Men att jag öppnar mig.. Näe. Jag vill inte direkt visa att "hej jag mår dåligt" jag vill inte göra det. Även om jag på sätt och vis gör det. Jag gör det antagligen för att testa andra.. Men det får mig bara att må sämre när jag inser att det är få som bryr sig när det slår varningssignaler. Jag menar, är det verkligen så att folk märker först hur saker egentligen var när det händer något? Det känns så värdelöst..

Jag har lust att åka hem.. Bara sova bort alla mina dagar och vänta på den dagen då någon kommer och rycker upp mig och går iväg med all den smärta jag har. Men den dagen kommer ju aldrig att komma, det vet jag ju. Det är jag som måste ta steget. Men som det är nu, så går det inte. För mycket saknad. För mycket rädslor. För mycket längtan till något bättre. För mycket att hålla inom sig. Kanske någon tycker jag är hel knäpp när jag inte gör något åt saken men jag menar.. Jag vet inte. Försökte komma på ett vettigt exempel men det går inte. Jag tänker inte berätta allt jag känner inom mig för det kommer sluta med att jag inte får sömn inatt.

Jag ogillar att komma ihåg saker folk har sagt. Det negativa alltså. De kanske aldrig menade det, men det finns kvar som inristat hos mig. Och vissa människors beteende gör inte saken bättre. Jag vill inte känna denna känsla jag har. Vill komma ur. Det jag får höra är "sök hjälp" eller "det kommer nog bli bra". Nu är ju grejen den, att jag inte vill ha hjälp eller jo, men det är så förbannat stort steg jag inte vågar ta... Jag vill heller inte höra att allt kommer bli bra, för det behöver det aldrig göra. Allt är så förbannat relativt. Det är det världen går ut på, relativitet.

Vet ni hur ont det gör när jag hela tiden får höra "du bara gnäller", "du är otacksam", "du är sur hela tiden" eller "du är tråkig". Antagligen vet ni inte hur ont det gör för mig. Jag menar.. Desto mer jag får höra sånt, desto mer börjar jag bli sån. För det är jag som får det som att det är så jag ska vara. Må jag vara tråkig för jag inte dricker, men jag har en förbannat bra orsak till att inte göra det. Och att jag gnäller.. Ingen pratar ju med mig då jag inte gnäller? Och att jag är otacksam... Hela livet har jag fått höra att jag är en otacksam skitstövel. Vad ska jag vara tacksam över? Jo, mycket. Men... Jag kan inte förklara hur det känns eller varför jag är som jag är. Men att höra som barn att man är en otacksam skitstövel, eller liknande, lämnar spår. Jag har antagligen anpassat mig efter det och blivit otacksam. Vad vet jag.. Har aldrig orkat gå in på det. För det är jobbigt.. Och jag är sur.. Jag blir ju inte mindre sur av att få höra det? Och bara för jag är på dåligt humör är jag inte sur. Det finns något som heter ledsen också.

Alla mina problem grundar sig inte på att folk gnäller på mig och säger saker och ting. Mest på att jag kanske vill mer än jag kan få. Saker jag känner att jag behöver. Saker jag vill. Jag vill inte vara denna 16 åriga deprimerade flicka som studerar. Jag vill inte vara det. Det känns inte som jag bara..

Det finns vissa som betyder mycket för mig, men som jag antagligen beter mig som skit mot. Och de har fått mig flera gånger att glömma tanken om vissa saker. Får mig att stanna en tid till. Människor som blir livrädda för min del. Och som verkligen bryr sig. Bara jag kunde säga hur jävla mycket det har betytt.. Hur jävla mycket det påverkat mina val.. Men jag kan inte.. Inte iaf mer än såhär.

Jag kommer ihåg ett samtal jag hade i våras, om jag kommer ihåg rätt. Det var det mest underbara samtal jag någonsin haft. Men vad hände sen? De som vet, vet det. Och jag tänker inte gå in på det. Jag vill inte heller skylla på personen i fråga även om det kanske är allt dess fel. Men det som hänt, har gjort mig en aning mer instabil. Och jag kan bara inte glömma personen. Ibland önskar jag kunde hata den, men det går inte. Det är som det är.. Jag borde lyssnat..

Jag har blivit trött på att en massa folk säger "jag finns alltid här för dig, när det än behövs", för det är så.. En så förbannat stor lögn känns det som. Jag menar, finns det någon jag kan ringa till 3 på natten på en vardag och bara storgråta utan att kunna säga ett ord utan att personen skulle vara sådär "orka väcka folk" eller något i den stilen.. Det är som en person sa till mig något i stil med.. "Du kan ringa mig när som helst, vad det än är, och jag lovar att svara". Gjorde denna person så? Det kan ni ju tänka över själva.

Jag borde sova. Men det känns som värdelöst. Skulle behöva prata med någon. Men kan inte.. Vill inte gråta igen.. Även om det kommer hända. Men.. Är så trött på att folk säger "sluta med detta" eller " gör si, gör så". Jag är en människa. En smart sådan dessutom som har svar på en massa saker som jag själv frågar. Men.. Jag vill inte höra det. För jag vet precis vad jag borde göra även om jag alltid säger att jag inte vet. Men det är sådan jag är. Och att försöka skämta bort allting.. Det löser inte saker. Det gör saken bättre för stunden. Men det skuffas bara framåt och framåt och till sist har jag en massa saker att ta mig igenom. Detta är redan jobbigt..

Nu måste jag sluta. Skulle ha en massa att säga. Men.. Jag vet inte. Detta inlägg kanske är ett där man lär känna mig bättre inuti, eller hur jag funkar och ser mig själv. Eller kanske inte.. Men jag vet inte. Vet inte om någon orkar läsa sånthär heller. Men det är bara som det är. Bloggar läses frivilligt.

Innerst inne skulle jag önska att alla som finns i denna text någonstans skulle läsa den del som hör till just dem. Jag vet inte om de skulle bli klokare av det eller något, men... Det är här jag får ut allt. Det är här jag skriver när jag verkligen måste ha ut allt. Och jag vet, det är många av dem som anser att bloggar är onödiga och värdelösa. Men det är faktiskt den enda jag har som alltid finns där för mig...

Let me be your wings, leave behind the world you know for another world of wonderous things

We'll see the universe and dance on Saturns's rings. Fly with me and I will be your wings.