Complicated

Alltså.. Känslan jag har.. Ni vet inte hur ont det gör. Jag är inte den som är kylig mot människor om det inte behövs. Men mot såna som betyder mycket för mig.. Men hela jag är som en sten. Eller som en kokosnöt. Men jag menar.. Vet folk verkligen hur många gånger som de fått mig att känna mig oduglig? Att känna den känslan är som att sticka en massa nålar i sig och inte ta bort dem. Det är onödigt, om man dessutom bara säger saker på skämt, och så förbannat painful.. Jag vill kunna låsa upp mig igen. Jag vill det, men som det är nu.. Jag vet inte. Allt känns som en stor taggboll som bara rullar över mig som om den inte hade någon annanstans att rulla.

Jag vet att jag har såna som bryr sig runtomkring mig. Men att jag öppnar mig.. Näe. Jag vill inte direkt visa att "hej jag mår dåligt" jag vill inte göra det. Även om jag på sätt och vis gör det. Jag gör det antagligen för att testa andra.. Men det får mig bara att må sämre när jag inser att det är få som bryr sig när det slår varningssignaler. Jag menar, är det verkligen så att folk märker först hur saker egentligen var när det händer något? Det känns så värdelöst..

Jag har lust att åka hem.. Bara sova bort alla mina dagar och vänta på den dagen då någon kommer och rycker upp mig och går iväg med all den smärta jag har. Men den dagen kommer ju aldrig att komma, det vet jag ju. Det är jag som måste ta steget. Men som det är nu, så går det inte. För mycket saknad. För mycket rädslor. För mycket längtan till något bättre. För mycket att hålla inom sig. Kanske någon tycker jag är hel knäpp när jag inte gör något åt saken men jag menar.. Jag vet inte. Försökte komma på ett vettigt exempel men det går inte. Jag tänker inte berätta allt jag känner inom mig för det kommer sluta med att jag inte får sömn inatt.

Jag ogillar att komma ihåg saker folk har sagt. Det negativa alltså. De kanske aldrig menade det, men det finns kvar som inristat hos mig. Och vissa människors beteende gör inte saken bättre. Jag vill inte känna denna känsla jag har. Vill komma ur. Det jag får höra är "sök hjälp" eller "det kommer nog bli bra". Nu är ju grejen den, att jag inte vill ha hjälp eller jo, men det är så förbannat stort steg jag inte vågar ta... Jag vill heller inte höra att allt kommer bli bra, för det behöver det aldrig göra. Allt är så förbannat relativt. Det är det världen går ut på, relativitet.

Vet ni hur ont det gör när jag hela tiden får höra "du bara gnäller", "du är otacksam", "du är sur hela tiden" eller "du är tråkig". Antagligen vet ni inte hur ont det gör för mig. Jag menar.. Desto mer jag får höra sånt, desto mer börjar jag bli sån. För det är jag som får det som att det är så jag ska vara. Må jag vara tråkig för jag inte dricker, men jag har en förbannat bra orsak till att inte göra det. Och att jag gnäller.. Ingen pratar ju med mig då jag inte gnäller? Och att jag är otacksam... Hela livet har jag fått höra att jag är en otacksam skitstövel. Vad ska jag vara tacksam över? Jo, mycket. Men... Jag kan inte förklara hur det känns eller varför jag är som jag är. Men att höra som barn att man är en otacksam skitstövel, eller liknande, lämnar spår. Jag har antagligen anpassat mig efter det och blivit otacksam. Vad vet jag.. Har aldrig orkat gå in på det. För det är jobbigt.. Och jag är sur.. Jag blir ju inte mindre sur av att få höra det? Och bara för jag är på dåligt humör är jag inte sur. Det finns något som heter ledsen också.

Alla mina problem grundar sig inte på att folk gnäller på mig och säger saker och ting. Mest på att jag kanske vill mer än jag kan få. Saker jag känner att jag behöver. Saker jag vill. Jag vill inte vara denna 16 åriga deprimerade flicka som studerar. Jag vill inte vara det. Det känns inte som jag bara..

Det finns vissa som betyder mycket för mig, men som jag antagligen beter mig som skit mot. Och de har fått mig flera gånger att glömma tanken om vissa saker. Får mig att stanna en tid till. Människor som blir livrädda för min del. Och som verkligen bryr sig. Bara jag kunde säga hur jävla mycket det har betytt.. Hur jävla mycket det påverkat mina val.. Men jag kan inte.. Inte iaf mer än såhär.

Jag kommer ihåg ett samtal jag hade i våras, om jag kommer ihåg rätt. Det var det mest underbara samtal jag någonsin haft. Men vad hände sen? De som vet, vet det. Och jag tänker inte gå in på det. Jag vill inte heller skylla på personen i fråga även om det kanske är allt dess fel. Men det som hänt, har gjort mig en aning mer instabil. Och jag kan bara inte glömma personen. Ibland önskar jag kunde hata den, men det går inte. Det är som det är.. Jag borde lyssnat..

Jag har blivit trött på att en massa folk säger "jag finns alltid här för dig, när det än behövs", för det är så.. En så förbannat stor lögn känns det som. Jag menar, finns det någon jag kan ringa till 3 på natten på en vardag och bara storgråta utan att kunna säga ett ord utan att personen skulle vara sådär "orka väcka folk" eller något i den stilen.. Det är som en person sa till mig något i stil med.. "Du kan ringa mig när som helst, vad det än är, och jag lovar att svara". Gjorde denna person så? Det kan ni ju tänka över själva.

Jag borde sova. Men det känns som värdelöst. Skulle behöva prata med någon. Men kan inte.. Vill inte gråta igen.. Även om det kommer hända. Men.. Är så trött på att folk säger "sluta med detta" eller " gör si, gör så". Jag är en människa. En smart sådan dessutom som har svar på en massa saker som jag själv frågar. Men.. Jag vill inte höra det. För jag vet precis vad jag borde göra även om jag alltid säger att jag inte vet. Men det är sådan jag är. Och att försöka skämta bort allting.. Det löser inte saker. Det gör saken bättre för stunden. Men det skuffas bara framåt och framåt och till sist har jag en massa saker att ta mig igenom. Detta är redan jobbigt..

Nu måste jag sluta. Skulle ha en massa att säga. Men.. Jag vet inte. Detta inlägg kanske är ett där man lär känna mig bättre inuti, eller hur jag funkar och ser mig själv. Eller kanske inte.. Men jag vet inte. Vet inte om någon orkar läsa sånthär heller. Men det är bara som det är. Bloggar läses frivilligt.

Innerst inne skulle jag önska att alla som finns i denna text någonstans skulle läsa den del som hör till just dem. Jag vet inte om de skulle bli klokare av det eller något, men... Det är här jag får ut allt. Det är här jag skriver när jag verkligen måste ha ut allt. Och jag vet, det är många av dem som anser att bloggar är onödiga och värdelösa. Men det är faktiskt den enda jag har som alltid finns där för mig...

Let me be your wings, leave behind the world you know for another world of wonderous things

We'll see the universe and dance on Saturns's rings. Fly with me and I will be your wings.