Livets andra del

Jag orkar inte lyssna på rösten jag hör inom mig hela jävla tiden.. Vill inte höra.. Varför lät jag det bli såhär? Varför... Ingen kan veta hur jag känner mig. Ingen. Hur ska man orka med något när vad jag än gör, så är rösten tillbaka. Bara för jag valt att ignorera allt.. Varför kommer allt tillbaka nu? Och ni gör ju inte saken bättre. Jag vill inte prata om vad det är med mig. Det spelar ingen roll. För att hålla på som ni gör... Det får mig att må sämre. Allt är inte alltid som det ser ut att vara. Och att klaga för hela jävla helvetet hur jävla mycket jag klagar om saker och ting, tror ni jag mår bättre av det? Har ni någongång varit i min kropp och känt de känslor jag känner? Se världen som jag gör? Jag må vara negativ, jag må behöva hjälp. Men jag vill inte höra det. Det får mig att känna mig sämre än någonsin. Jag tänker inte säga vad jag behöver. Tänker inte säga vad som kan göras. Inget som motiverar mig till det. Mitt liv är inte så förbannat lätt. Jag må ha det lätt i saker och ting, ha det enormt bra i andra saker, men det betyder inte att jag mår så jävla bra! Kom nu och säg sen att jag är otacksam och allt det där, men om jag nu är så förbannat otacksam, varför fan känner jag ångest över att jag mår såhär och behandlar folk som skit? Varför helvete tror ni jag känner mig värre än jag gör? Jag vet inte ens om jag vill att någon ska förstå hur jag mår eller känner. Jag mår illa av tanken att någon ens läser detta som det kanske inte alls handlar om. Vill bara gräva ner mig... Jag håller på att tvivla på allt just nu. Jag önskar jag bara kunde ta mina saker och försvinna utan att någon visste var jag var...