Ljus - tankar - saknad

Fick en känsla av att ja måst skriva ett inlägg. Men plötsligt försvann det jag skulle skriva om. Så kommer att komma på något efterhand, som vanligt med andra ord...

Jag sitter med ljus framför mig vilket gör stämningen mer emotionell. Jag saknar dig. Jag vet egentligen varför jag gjorde som jag gjorde, och nu ångrar jag det. Jag vet inte om jag vågar ta kontakt med dig igen. Du betydde massvis för mig, gör det fortfarande. När jag är ensam tänker jag på dig. Tänker på hur du höll om mig den gången. Hur du inte släppte taget för en sekund.. Och det hände aldrig igen. Det är nu över 1 år sedan och du kan inte ana hur det känns. Jag kommer fortfarande ihåg första kramen jag fick. Det var som.. Hela världen försvann och det bara fanns du kvar. Jag måste ju säga att jag var skit nervös och var enormt osäker på allt osv men ändå fick du mig att känna mig tryggare än någonsin. Folk frågade vad jag tänker med före jag skulle träffa dig eftersom jag inte visste i princip ett skit om dig. Jag är glad att jag inte lyssnade på dem. Men nu.. Det var likadant förra gången, folk frågade varför och jag hade inget svar. Förutom att jag kände mig trygg. Men så hände det som hände och det blev inget. Jag kände mig enormt dålig, grät enormt länge och var sur på dig fast det inte var ditt fel. Men jag hade så gärna träffat dig och nu kanske jag aldrig får träffa dig igen.. När jag nu tittar på ljusen ser jag ditt ansikte. Jag vet att det låter omöjligt, men det är vad jag gör. När jag känner mig liten och svag tänker jag alltid på den där kramen som fick mig att känns varm och verklig. Inget negativt som jag annars tänker. Nu kan jag bara sitta här och undra varför. Jag saknar dig bara så enormt.. Alla känslor för dig.. De fanns alltid där. Jag kan inte fatta hur du alltid orkade med det jag sa, hur du ens kunde tåla det...

"Fortfarande lika söt? För förut var du det"

Jag saknar att kunna titta i dina ögon. De var något jag kunde tittat på i evigheter. Du kanske aldrig var sådan jag tänkt mig att skulle kunna ta över hela mig, men här sitter jag med en tom plats inom mig..

"Äh. Det gör inget. Jag tycker om dig ändå."

Varför har jag skrivit upp meddelanden jag fått av dig? Det gör bara mer ont att läsa dem. Att inse hur mycket du orkat med mig. Att du tyckt om mig. Och nu finns det där någonstans, och jag vill inte. När började jag tycka om dig såhär?

"Önskar jag kunde..."

Du kommer alltid finnas inom mig. Tänker aldrig glömma den natten vi hade. Vilken underbar människa du är. Hur trygg jag kände mig. Hur jävla mycket du betydde för mig.. Jag saknar dig mer än någon kan ana..