A point of view

Det känns tomt. Vill bort. Kanske det är bättre att fira nyår ensam, kanske det gör saken bättre så jag får tänka på saker och ting. Sitta ensam hemma medan man vet att alla andra är ute och har enormt kul, men inte ens tänker tanken på att någon kanske sitter hemma man kunde hållit sällskap åt, men nej. Varför ska man tänka på något som inte berör en? Jag är van med det så jag tar det inte så hårt, men det betyder inte att det inte skulle kännas.. Visst, jag vet att jag inte kommer hemifrån, men man kan väl fan fråga ändå? Jag känner mig lika bortglömd som alltid. Dessutom har jag nu under kvällen bestämt mig för att jag ska sluta hjälpa folk med deras problem. Så förväntar er inte ett skit. Jag vet en massa saker jag i princip kan krossa folk med, saker jag aldrig ville veta men som jag ändå fick veta. Det finns en massa. Jag känner mig dålig just nu för jag säger detta, men det är så jag känner mig. Som en dagbok eller dylikt som man kan tömma problemen i utan att det har konsekvenser. Visst, jag säger att jag alltid finns där för en, men man kan väl tänka själv? Jag vet att jag är för snäll, jag vet. Men man behöver inte utnyttja det... Vad jag mer kommit fram till är att om jag har lägenhet nästa år firar jag jul ensam. Vill inte veta om något sällskap. Vill inte veta om andra människor. Bara sitta där och titta på tv, äta min julmat och mysa för mig själv, bara ta det lugnt. Jag bryr mig inte om vad folk tycker, men det är det jag har planerat, om det går i uppfyllelse..

Just nu känns det som mitt hjärta slängts rakt i väggen utan någon egentlig orsak. Antagligen har jag orsakat allt själv. Känns som jag är den som folk bara kommer till när det är svåra tider eller när de har tråkigt. Tack så enormt mycket för att ni visar att ni bryr er på så enormt trevligt sätt? Jag kan inte hålla på såhär längre. Jag tänker sluta vara snäll. Det får mig må sämre och sämre. Kanske är bäst att jag t.o.m. slutar prata med vissa människor för gott. Skulle de märka det? Vissa kanske, men man tänker inte så långt att jag har telefon. Jag har fått höra enormt många gånger "Var fan har du varit?" och så har de inte skickat ett fucking meddelande. Och var helvete ligger logiken? Fine, ha inte pengar på telefonen eller whatever men.. Fråga fan inte då var jag varit. Är man orolig nog så hittar man ett sätta att höra av sig. Skulle jag göra, om jag inte hamnade i chocktillstånd när jag får veta något. Så hamnar du på sjukhus, skicka inte sms åt mig. Reaktionen jag får... Är explosiv. Jag är rädd för mig själv när det händer. Även människor jag kanske aldrig egentligen skulle behöva i mitt liv spelar roll. Tänk om det var jag som låg på sjukhus?

Fattar inte hur jag orkar vandra runt här bland idioter. Hur jag gång efter gång efter gång ramlar ner i någon jävla fälla. Lika jävla tafatt som alla andra gånger och ändå vet jag fan riskerna! Ibland önskar jag att någon hade varit jag i vissa situationer. Veta, att även om jag har det enormt lätt, så är det inte det för mig. Ingen behöver veta hur jag mår, ingen behöver veta ett skit om mig längre. Jag kunde lika bra börja ljuga och bli bra på det och ingen hade lagt märke till det. Eller hade någon? Det kan jag bara spekulera över. Det kanske blir mitt sista val.

Klockan närmar sig 3 och jag sitter uppe. Utan vilja att sova. Om 11 timmar ska jag äta hos farmor och farfar, men det känns också som en evighet dit. Vet inte ens om jag vill. Känslan jag får av att befinna mig där... Det gör ont. Jag ogillar detta med jul... Nu ett antal jular har jag gråtit varevigaste julafton och juldag. Kul? Nej, inte speciellt. Jag är så less på en massa saker. På att folk beter sig som om jag var en leksak som man kan plocka fram när man vill, att folk är naiva osv. Visst, fel att slå ner på folk men jag måste få ut mina känslor? Som när folk säger att jag är konstig. Jag vet att jag är det. Jag är stolt över det. Men varför ska det låta så förbannat negativt? Kan inte konstigt vara något bra, värdefullt? Vem har sagt att man är en sämre människa för det? Men visst.. Fel att säga att jag inte bryr mig, för jag gör ju det eftersom jag skriver det här. Jag vet att jag ibland säger saker som är falskt, men som arg/ledsen så.. Ja, de som är så vet. Man blir rätt blind. Visst, jag kanske är ett undantag i detta också, men jag antar saker igen. Nu orkar jag inte skriva en förbannad rad till, för det gör inte mitt liv till något bättre. Jag hoppas en vacker dag att jag inser hurdant patetiskt liv jag levde under mina tonår.

Ensamhet i en oändlighet.

Natt blir till dag.

Känslan den dröjer kvar, det som var, började allt för bra.

När blir man klok? När får ett frö slå rot?

Vem sa att ensam är stark? Ensam är svag.

Om ingen finns där när korthuset, ark efter ark,

Faller som blad mot marken, som tyst tiger still.

Lyckan den kommer och går som den vill.