Ljus

Juppjupp, dagen har väl gått som den gått. Igår togs igen ett ungt liv ifrån oss. Vad är det som händer med världen egentligen? Rätt skrämmande.. Sitter med ett ljus vid datorn. Känns avslappnande. Som om ljuset kunde rädda mig från det som händer runt omkring mig. Dessutom doftar ljus enormt gott... Men iaf, imorgon börjar min praktik. Ska vara på dagis i 5 veckor. Hur det slutar är den dagens problem, bara jag klarar det och tar mig i kragen. Har även tänkt att imorgon ska jag städa mitt rum och möblera om, igen. Det är bara det att jag inte vill ha sängen var jag har den nu, för det är sådär att när man direkt öppnar dörren så är det mig man ser, och hur kul är det? Not nice. Men vi ska se vad jag hittar på, kommer säkert bilder sen.

Doften av de helt vanliga ljusen jag har i rummet är enormt lugnande. Jag kan inte förstå hur några ljus har en sådan effekt. Känns som allt dåligt jag tänker på brinner upp med stearinet. Kanske det är något bra, kanske det är något dåligt. Bara jag slipper må såhär enormt dåligt. Man ser ju vart sånt leder nuförtiden.. Och det ska inte hända mig, inte den som är den som brukar vara glad och komma med enormt torra skämt om allt och inget. Vara seriös med oseriösa saker osv. Helt sjukt att jag ibland kan tänka tanken att det vore bättre så. Jag kommer aldrig lova att jag kommer må bra igen, det händer inte. Men jag kan bli bättre. Det vet jag, det kan alla.

I dagens värld är detta med att bli älskad av någon en stor sak i människors liv. Även i mitt om jag ibland total ignorerar det. Men det är så. Jag menar.. Vem vill inte känna sig älskad, behövd eller som den enda för någon? Visst saknar jag vissa tider jag haft i mitt liv, underbara tider då jag känt den känslan, men nu på senare så... Det är svårt. Vad är kärlek egentligen? Men hur kan man definiera kärlek? Jag anser det iaf svårt.. Alla ser det som något speciellt, även om man kanske använder samma ord. Ingen av oss tänker lika. Man tror så, men vet man verkligen vad ord egentligen betyder?

När jag är på detta humör inser jag att livet är vackert trots att det kan vara ett helvete väldigt ofta. Jag måste börja försöka släpa upp mig. När jag gjort det, kan jag fortsätta. Visst, jag kommer aldrig glömma saker som gjort mitt liv till det det är. Man måste uppskatta det man har. Vara stolt för den man är. Även om man tror det, man är aldrig ensam. Även om det kanske bara är idioter du har runt dig just då, det finns alltid någon du kan stöda dig mot. Även om du inte inser det förrän det är försent..

Vi är alla som ljus. Någon har tänt oss. Vi brinner för att någon ska kunna känna sig trygg, viktig och älskad. Vi brinner till sista stund. Vissas låga är liten och ger lite mindre ljus. Andras kanske flammar, är större och kanske ger mer ljus. Men lågan finns där, den hämtar värme. Ibland behöver kanske den lilla lågan lite mer hjälp så den kan lysa lika klar som alla andra. Vi kan hjälpa varann, även om man inte gillar den du kanske är tvungen att hjälpa.

Nu ska jag sluta filosofera. Även om det är underbart, men orden kommer inte ut, så det är svårt att skriva samtidigt. Bäst också att jag sover så jag orkar upp i duschen imorgon och sen iväg till praktiken. Jag hoppas det går bra och att jag trivs.

Komiker eller porrstjärna?

Jag har kommit fram till att när jag pratar med äldre som har upplevt kriser jag går igenom nu, och vet lite mer om saker än kanske jag gör. Så då blir jag mycket gladare. Har vissa som verkar veta precis vad de ska göra och så ler jag som solen i Teletubbies. Det är helt sjukt! Men jag det är något värt att leva för. Mitt leende alltså. Det är så vackert. Okej, nej. Jag är inte ego. Och det jag sagt de senaste meningarna är bullshit. Ända fram till ordet "okej". Idag var jag och handlade med mamma. Vilket inte var kul. Jag vill så förbannat gärna ha dendär kameran. Men det fattas fan 40€! Och det kan ju ingen sponsra med.. Det stör mig så förbannat mycket. Crocs köptes iaf idag.

Just nu sitter jag och pratar med en om att jag borde bli komiker, eller porrstjärna. Ja ni. Intressanta saker jo, tills det med porren kom in. Men mina spontana saker skulle aldrig fungera för en komiker. För så snabbt jag sagt det, så glömmer jag det. Så ingen karriär inom det inte. Förövrigt snurrar det runt i huvudet att hoppa av skolan. Jag orkar med få människor. Och skolan överlag känns som något enormt jobbigt. Bara jag visste vad var rätt att göra. Vet ju inte ens själv mer vad jag vill. Har lust att åka iväg till en månad och bara vara och ha det mys. Men vart skulle man åka? Och vem skulle följa med? Ingen som vet det inte. Och sen behövs det ju pengar också... Menneh, jaja. Det får väl gå utan det då.

Livet suger något enormt just nu. Tur att jag har mina små solstrålar, som bort enormt långt borta från mig... Blö på det. Dessutom är jag yngre än dom flesta solstrålarna jag har så det känns knas att bara klampa in och vara sådär "hej jag är ett litet barn" typ. Men livets gång är som det är. Jag genomgår en "vem är jag"-kris. Helt obviously. Och jag tycker inte om den krisen alls. För den får mig att bli osäker på allt. Också på vänner jag har. Men å andra sidan... Försöker man inte förstå, förstår man inte. Life goes on, with or without you.

04:54

Det är över nu. Det var det som först spelades när jag öppnade detta. Jag sitter just nu och planerar på att kolla lite filmer jag kunde kolla på. Cloudy with a chance of meatballs och The shape of things har jag hittat. Kanske man skulle kolla paranormal activity också? Menneh, jag ska bli filmnörd. Titta en massa filmer nu. Det har jag bestämt. Sen har jag också tänkt att jag skulle börja fota, bara jag köper ny kamera. Och nu busar min dator och jag täpper bort mig. Awesome, I know. Men jupps. Klockan är 04:54 och jag borde sova redan. För att vakna relativt tidigt. Så pusinusi så ska jag leta upp en film åt mig till.

Vela göra - inte göra

Jag hade skrivit ett patetiskt inlägg om hur jag tycker vissa är idioter. Men bestämde mig för att välja den bättre vägen. Nämligen att inte publicera skiten! I'm awesome, I know. Istället får ni en mycket bra sång av mig. Men före det vill jag säga, GRATTIS MAMSI <3 Imorgon kommer de hem! Mamsi och papsi alltså. Och mamsi blir gammal tant idag. Jag hoppas hon firar det riktigt rejält där i Schweiz! Men inte för rejält, för jag vill ha min choklad. Lite får man väl tänka på sig själv. Tänker fan leva mitt liv som stunden jag äter en underbart god choklad. Njuta av varenda sekund, medveten om att den vilken sekund som helst kommer ta slut, men njuta ända till sista stund. Mitt nya motto helt enkelt! I should be proud of myself. Men här kommer en enormt bra artist. Ha en skitbra söndag ni! För jag ska iaf ha det!

Tomma ord

Att livet känns som det gör. Att människor gör det värre än det är. Jag vet att man inte ska skylla på andra, men.. Varför sitter jag här då ensam? Ingen som en kan prata med mig. Ingen som typ hör av sig om det inte är något. Jag är inte fan bra på att höra av mig själv, jag vet det. Men detta är höjden på allt. "Jag finns alltid här för dig när som helst". Jovisst är det så... "Jag hinner inte just nu". Mm, där var den glädjen. Jag tänker inte säga när jag mår dåligt och vill prata. Det är inte bara då jag behöver någon. Men det verkar om folk tror det. Nångång måste det ta slut. Orkar inte med detta. Vill bara härifrån.. Jag är så trött på detta...

I sleep my pain away

Alltså.. Nu har jag inte skrivit på ett tag. Kanske jag har mina orsaker, kanske inte. Bara jag behöver veta. Men.. Det jag funderat på under dessa dagar är, vem är det som kan räknas till det som man kallar "vänner"? Jag menar, det är obvious hur vissa inte är det. Det känns nämligen som det är jag som kommer sist när det gäller att umgås, bara prata och i andra sammanhang. Om det finns sådana. Varför det känns så? Jag kan ju inte gå och säga det är så, även om det så gärna ville komma ut, för det är min tolkning, när jag pratar med de det gäller så är det inte så. Men varför blir det då så att om jag frågar "Kan du komma över?" så får jag till svar "Jag hade tänkt träffa den, den och den". Eller om jag vill ringa "Ja men jag hinner inte, den och den skulle ringa mig". Nice må jag säga. Det är enormt trevligt. Visst, jag är dålig på att höra av mig, men motiverar detta mig? Ja, det får ni räkna ut själv. Kan ju inte vara så svårt. Ibland undrar jag om det är jag som är orsaken till detta, men samtidigt tvivlar jag på att det är jag. Kanske det finns två parter i det hela? Jag tycker alla bara försvinner nuförtiden. Har förlorat en massa människor, eller iaf har vi börjat prata enormt mycket mindre eller grälar hela tiden. Det känns jobbigt. Jag skulle ha sådan lust att fly härifrån, börja om och inte ha kontakt med någon från mitt sk. "förra liv".

När jag sitter här i pappas ylletröja för här är förbannat kallt när inte jag eller min bror orkat värma, så börjar jag sakna dem. Jag vill ha dem hem nu, okej? Jag är less på att laga mat. Less på att känna mig tvungen att göra en massa saker. Less på att det är så kallt för inte min bror, inte jag heller för den delen, orkar hämta någon ved så vi kunde värma. Så less på det mesta.

Sådan lust att gråta. Bara gråta, gråta och gråta. Gråta bort allt. Men det funkar inte så. Inget i denna värld blir bättre av att gråta. Jag kan inte fatta hur jag fått mig i denna position jag är. Fattar inget. Funderar seriöst på att bara gå iväg från datorn. Sluta vara vid den. Se hur många som verkligen saknar mig och hör av sig. Men det känns konstigt.. Vissa kan inte höra av sig, och så tycker jag det är lättare att skriva på datorn än på någon telefon eller prata i den. Javisst, jag älskar att prata i telefon. Men sällan någon vill prata med mig. Vet inte ens om jag vill försöka mer. Jag behöver bara nya människor runt mig som verkligen kan ta mig som jag är. Och inte som det är nu. Det känns som jag låtsas vara någon annan. Inte mig själv..

Jag saknar gamla tider. Jag var glad som liten. Verkligen glad. Jag önskar jag kunde gå tillbaka dit.. Men det går inte. Men som man säger "be careful what you wish for". Vilket jag håller med om rätt långt. Man kan aldrig veta säkert om det gör en mer glad, om det känns mer rätt. Du kan inte veta vad som väntar bakom hörnet. Men.. Livet är som det är. Detta är nästan lite väl depressiv blogg. Undrar om jag någonsin är glad.

Jag flyr alltid mina problem. Känns fel. Men samtidigt känns det lättare, fast det inte är det. Som en person uttryckte sig "Stoppa huvudet i sanden och tror allt löser sig?". Det är jag i en mening. När det gäller problem iaf. Men det är kanske så jag ska vara. Hur ska jag veta hur jag ska vara? Ingen aning.. Men den dagen kommer du jag inte längre stoppar huvudet i sanden, utan verkligen löser allt. När den dagen kommer vet jag inte, men jag kan iaf hoppas att den kommer.

Nu ska jag sluta för denna gång, kanske blir aktivare någon dag. Men det står inte så mycket intressant i min blogg överlag. Men här får ni en liten sång från mig. Som en början på det nya året.