För många krav?

Alltså... I min åsikt är livet för komplicerat. Ibland önskar jag det var lätt och jag bara kunde hoppa mellan alternativ osv. Men det går ju inte. Det är inte möjligt. Jag menar.. Jag är den som tar länge på att tänka varför jag ska göra på ett visst sätt och vad har det för konsekvenser. Vilket jag har lust att kalla en störning. Jag förstår inte det jag skrev nyss. Antagligen för jag måste fundera igenom det hela och tänka vad jag verkligen menar. Men något jag börjat undra över är.. Varför är livet som det är egentligen? Jag menar, vissa stunder inser jag verklighet andra märker jag bara saker som gör mig negativ. Förväntar jag mig för mycket av andra? Men jag vet inte... Ibland önskar jag att jag hade det som förr. Då jag alltid var med någon och trivdes som få. Men vad har jag nu? Det känns som inget kan ändra på det jag känner. Jag kan inte lita på någon som jag gjorde förr. Många gånger undrar jag hur någon person kan ta så stor bit med sig när den lämnar. Samtidigt som alla signaler på att personen var klar för att lämna, så ignorerade jag allt. Jag ångrar det för mycket nu... Efter första gången som detta handlar om, lyckades jag komma upp. Men efter några gånger.. Jag tröttnar på att känna mig som jag var ett pussel som det fattades en bit i. Jag vill inte känna mig så. Jag vill någon gång känna mig som.. Jag vet inte ens vad jag vill.. Men jag mår inte bra av situationen jag är i nu.

Att vara en person som behöver sällskap enormt ofta känns jobbigt när man sedan inte har någon. Jag tänker för mycket på hur jag hade det förr. Jag saknar så enormt tiden då jag verkligen var glad. Men vad är jag nu? Känns som allt inom mig är skadat. Som en dator med virus som är svår att hitta och sedan får bort. Ibland känns det också som ingen vill ens finnas där för mig. Visst, det finns såna men.. Känslan. Det är starkare än fakta. Sällan någon fattar hur det står till egentligen eller vad som är fel. Jag önskar faktiskt att någon gång kunna leva vettigt utan att allt är skadat. Det jag dock stör mig mest på, är att jag låtsas vara glad. Samtidigt som det gör förbannat ont inne i mig för jag låtsas. Det är som att låtsas vara något man inte är. Men det är kanske något som inte märk så lätt. Men.. Jag vet inte. Jag är så förvirrad.

Min motivation att skriva i min blogg ligger rätt lågt, så antagligen därför jag inte skrivit på länge. Dessutom verkar det som om det jag har att fixa, aldrig tar slut. Så nu slutar jag eller så börjar jag klaga mer. För jag vill inte att jag måste berätta för folk hur de ska vara om de själv aldrig frågat eller sagt något. Och sist och slutligen.. Vem är det som bryr sig egentligen?

Give me your eyes for just one second,

give me your eyes so I can see.