Jag har funderat på en massa idag. Som varför jag ligger hemma. Antagligen måste jag få sova ut och sket i att det fanns en värld utanför. Nu vill jag ut till den världen. Make sense? Nej, jag vet. Men jag vet inte.. Jag trivs hemma. Även om jag inte vet vad jag ska göra under denna tid, men jag vet ju iaf att ingen kan skada mig här. Vilket känns på sätt och vis skönt. Jag behöver ett sånt ställe. Alla behöver vi ett sånt ställe. Jag menar, man kan inte utsätta sig för en massa risker hela tiden. Visst, det kanske gör en starkare eller vad man nu än tycker, men sällan.. Det jag tycker spelar roll för mig, behöver inte betyda något för andra.
Att inte vara i skolan då man borde ger mig skuldkänslor. Jag vet att jag borde varit i skolan, men jag kan inte.. Folk borde inse att jag inte orkar se deras ansikten. Och också om de säger hej och jag inte svarar, det borde väl säga något? Verkar inte som det. Något mer jag funderat på vid den fronten är, att när jag är borta från skolan hör folk av sig. Annars är det rätt dåligt. Iaf med vissa. Visst uppskattar jag att folk bryr sig osv. Men för mig känns det lite onödigt. Jag och mina idéer förstås.
Jag borde stiga upp ur sängen och fixa mig så jag ser acceptabel ut. Mitt hår står säkert ut som ett kråkbo och allmänt blä. Visst, man ska inte klaga och man får skylla på sig själv om man inte orkar. Men när jag väl får det gjort är det ju förbannat skönt.
Att ha varmt känns som... Jag vet inte. Som man var fängslad och man kommer inte iväg eller nåt. Men aja. Borde dricka. Borde äta. Men att hitta orken till sånt när man ligger i sin säng och bara tar det lugnt är svårt. Förvisso har jag ju varmt, men ändå. Täcket är som min bästa vän.
Jag har konstaterat något enormt fint. Att mina stycken i detta inlägg börjar med "jag" och "att" hela tiden. Det var egentligen inte det jag skulle säga, men kom ju inte på något annat. Så jag slutar.
Sen kom ingenting. Men ingenting är...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar