Varför ska människor lyckas höra av sig just när man glömt att de existerar? Eller just kommit över dem? Det känns bara så jävla orättvist.. Jag fattar bara inte hur han kan göra så! Visst, jag är glad att han hört av sig och att allt är okej. Men av de små sakerna jag fått höra så blir jag orolig. Jag vet inte vad det är.. Känns som han betyder för mycket, men samtidigt fattas dendär känslan att jag verkligen vill ha honom. Världens underbaraste människa och.. Bara det inte tar slut igen. Det får inte göra det. Jag vill kunna prata med honom. Jag vill träffa honom igen för jag känner mig bara så jävla trygg när jag är med honom. Alla bekymmer, precis allt, försvinner. Gjorde det sist och tvivlar på att något har ändrats. Men jag kan inte få honom. Jag vet det, jag kan inte. Jag måste bli jämn med mina känslor. Jag blir bara instabil av sånthär.. Jag menar, nu går jag runt och undrar när han nästa gång gör såhär. Visst, saker kan hända men jag vill veta också! Men när man inte kan eller vill berätta så.. Visst, jag uppskattar det men det känns ändå lite sådär.. Bara jag förstod mig på dig...
Jag har börjat sakna en enormt bra vän jag hade. Den bästa i världen som alltid fick mig att skratta och le fast jag var på enormt dåligt humör. Men vad hände sen? Vad FAN hände sen? Jag saknar honom bara så otroligt mycket.. Jag kan inte sluta undra om det var mitt fel att det blev som det blev. Jag menar.. Han betydde enormt för mig! Och.. Näe. Jag blir inte klok på detta. Svar är det också lönlöst att förvänta sig. Om han inte gav svar just efter att det blev så, så varför skulle han nu? Dessutom får jag ingen kontakt med honom. Tänk om han dött? Eller om han har skadat sig eller något annat hänt? Och här sitter jag och inte vet något.. Det gör ont.. Jag menar.. Tänk om din närmaste dör och du får aldrig veta vad som hänt?
Det känns som jag åkt för långt ner. Jag vill inte prata om mina problem med någon. Känns inte som någon förstår. Att lägga allt på någon annan känns bara så otroligt fel. Fine, jag skulle behöva hjälp men jag vill inte. Jag vill klara det själv!
Nu gråter jag alla värdelösa tårar igen. Jag undrar när jag kommer ge upp och erkänna att jag inte klarar mig själv. Att allt det jag intalar mig inte stämmer. Men det känns så mycket bättre ibland för stunden att bara inte erkänna att jag behöver något. Men när man sen inser... Jag vet inte, resultatet blir bara värre.
Evanesence har varit med mig så länge jag kan minnas. Det känns otroligt hur jag kommer ihåg hur jag i början av allt detta satt och lyssnade på dem. Amy Lees röst är fantastiskt underbar och något jag absolut älskar. Enormt konstigt.. Jag har gillat dem nu i.. Vad blir det.. 6 år måste det vara. Helt otroligt.. Sällan jag har haft ett band med mig så länge och så ofta. Me like.
Jag känner att mitt humör börjar svänga nu, vilket känns enormt skönt. Att vara nere tar på krafterna. För mycket. Man är mer trött och orkar sällan med något. Men nu.. Det känns som jag fyllts med ny energi. Jag vet inte om det är låten jag lyssnar på eller om det är något annat. Röyksopps Eple är mysig. Röyksopp överlag är kalas. Me like that too.
Men för att få ett slut på detta så avslutar jag här med en liten trudelutt.
Your world is my world
and my fight is your fight.
My breath is your breath,
and your heart.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar