Jag eller andra?

Jag är irriterad. Jag orkar inte med folket. Det är förbannat störande att man orkar hålla på sådär.. Visst, jag är inte den bästa att säga men jag kan ändå erkänna att jag gör fel! Jag kan inte fatta.. Det är så förbannat.. Onödigt? Minst sagt. Alltså.. Jag har börjat undra om det är jag som överreagerar eller om felet ligger i andra. Antagligen är skulden delad. Men... Jag fattar inte. Jag fattar sällan något över det som händer inom människor. Vilket någon kanske redan lagt märke till.

Jag har blandade feelings just nu. Och jag kan inte göra ett skit åt saken. Det känns jobbigt, för jag hade gärna gjort något åt det hela.. Menneh.. Jag orkar inte skriva. Tror inte så många bryr sig vad jag har att säga annars heller.

But now you're gone away,

and I've tried turning the page.

But that it's just not the same..

Raindrops tell a story

Idag har varit som.. Jag vet inte.. Allt har bara gått fel idag.. Jag hänger inte med i alla jävla svängar som håller på att gå just nu. Jag bara klarar inte av det. Det känns som en omöjlighet att ta allt så jävla positivt. Alltså kan inte fatta bara... Jag sov sen 4. Med ett avbrott på kanske 20 minuter för jag måste äta. Jag har ju inte direkt ätit så mycket idag.. 1 sked gröt, 1 bröd och lite spagetti. Så i stortsätt åt jag något som motsvarar en portion mat. Aja, nog om det. Jag har säkert ätit någon annandag mer så.. Och nu ska jag tillbaka i drömmarnas värld för jag inte orkar med detta helvetet..

Closing your eyes to disappear.

You pray your dreams will leave you here,

but still you wake and know the truth..

No one's there.

Even in death

Jag har svårt att andas igen.. Varför ska det vara såhär förbannat svårt?! Men jag bara klarar inte av det här.. Jag är för svag.. Folk tror jag är stark. Att jag klarar av saker. Får göra en massa saker. Jag är inte stark. Jag klarar av saker ja, men.. Bara för jag gör det betyder det inte att det känns bra för mig. Visst, nu kanske någon tycker att jag borde vara glad över att jag har det mycket bättre än andra. Men har de någonsin känt den smärta jag gör?

Jag är för trött för att tänka.. Bara det fanns svar närmare...

Surrender

Jag har sovit enda sen jag kom hem, eller okej sov till 20:30 kanske. Det var förbannat skönt. Nu ligger jag här och tänker på för mycket saker. Förstår mig inte på vissa, och andra.. Jag vet inte. Allt är förvirrande just nu...

Varför ska människor lyckas höra av sig just när man glömt att de existerar? Eller just kommit över dem? Det känns bara så jävla orättvist.. Jag fattar bara inte hur han kan göra så! Visst, jag är glad att han hört av sig och att allt är okej. Men av de små sakerna jag fått höra så blir jag orolig. Jag vet inte vad det är.. Känns som han betyder för mycket, men samtidigt fattas dendär känslan att jag verkligen vill ha honom. Världens underbaraste människa och.. Bara det inte tar slut igen. Det får inte göra det. Jag vill kunna prata med honom. Jag vill träffa honom igen för jag känner mig bara så jävla trygg när jag är med honom. Alla bekymmer, precis allt, försvinner. Gjorde det sist och tvivlar på att något har ändrats. Men jag kan inte få honom. Jag vet det, jag kan inte. Jag måste bli jämn med mina känslor. Jag blir bara instabil av sånthär.. Jag menar, nu går jag runt och undrar när han nästa gång gör såhär. Visst, saker kan hända men jag vill veta också! Men när man inte kan eller vill berätta så.. Visst, jag uppskattar det men det känns ändå lite sådär.. Bara jag förstod mig på dig...

Jag har börjat sakna en enormt bra vän jag hade. Den bästa i världen som alltid fick mig att skratta och le fast jag var på enormt dåligt humör. Men vad hände sen? Vad FAN hände sen? Jag saknar honom bara så otroligt mycket.. Jag kan inte sluta undra om det var mitt fel att det blev som det blev. Jag menar.. Han betydde enormt för mig! Och.. Näe. Jag blir inte klok på detta. Svar är det också lönlöst att förvänta sig. Om han inte gav svar just efter att det blev så, så varför skulle han nu? Dessutom får jag ingen kontakt med honom. Tänk om han dött? Eller om han har skadat sig eller något annat hänt? Och här sitter jag och inte vet något.. Det gör ont.. Jag menar.. Tänk om din närmaste dör och du får aldrig veta vad som hänt?

Det känns som jag åkt för långt ner. Jag vill inte prata om mina problem med någon. Känns inte som någon förstår. Att lägga allt på någon annan känns bara så otroligt fel. Fine, jag skulle behöva hjälp men jag vill inte. Jag vill klara det själv!

Nu gråter jag alla värdelösa tårar igen. Jag undrar när jag kommer ge upp och erkänna att jag inte klarar mig själv. Att allt det jag intalar mig inte stämmer. Men det känns så mycket bättre ibland för stunden att bara inte erkänna att jag behöver något. Men när man sen inser... Jag vet inte, resultatet blir bara värre.

Evanesence har varit med mig så länge jag kan minnas. Det känns otroligt hur jag kommer ihåg hur jag i början av allt detta satt och lyssnade på dem. Amy Lees röst är fantastiskt underbar och något jag absolut älskar. Enormt konstigt.. Jag har gillat dem nu i.. Vad blir det.. 6 år måste det vara. Helt otroligt.. Sällan jag har haft ett band med mig så länge och så ofta. Me like.

Jag känner att mitt humör börjar svänga nu, vilket känns enormt skönt. Att vara nere tar på krafterna. För mycket. Man är mer trött och orkar sällan med något. Men nu.. Det känns som jag fyllts med ny energi. Jag vet inte om det är låten jag lyssnar på eller om det är något annat. Röyksopps Eple är mysig. Röyksopp överlag är kalas. Me like that too.

Men för att få ett slut på detta så avslutar jag här med en liten trudelutt.

Your world is my world

and my fight is your fight.

My breath is your breath,

and your heart.

Another now?

Varför är det alltid jag som kommer sist? Det känns så förbannat jobbigt.. Visst, vissa tycker säkert att jag överreagerar igen, men nä.. Bara för jag bor här så är jag den folk tycker att man inte behöver höra av sig till. Som om inte jag hade blivit dissad nog. Och ännu till detta? Whatever.. Jag vet inte ens om jag orkar bry mig. Jag är glad att folk inte ser vad som händer inom mig egentligen. För jag skäms över det och hade gärna pratat med någon, men tänker inte. Då jag vill pratar har ingen tid, eller så vågar jag inte. Jag är bara så förbannat trött på allt.. Ändrar sig saker verkligen med tiden?

Where do I go from here?

I've never felt so strange,

I've never felt so torn..

Förvirring eller ren illusion?

Världen är förvirrande. Jag fattar mig på väldigt lite just nu. Mitt liv känns som ett kaos. Jag fryser och vet inte vart jag ska ta vägen. Ibland känner jag mig som den lyckligaste människan i världen för alla vänner och allt jag har. Men.. När jag börjar saknat något mer, faller jag ner. Visst, det känns lite onödigt. Men det är vad som händer.

Just nu sitter jag och fryser. Har ingen koll på var jag har varmare kläder. Sitter med en fuktig tröja på mig, hur smart är det kan man ju fråga sig.. Jag är hungrig. Men att gå till köket känns som en omöjlighet. Känner mig ensam i hela världen, fast jag är långt ifrån det. Jag har en massa underbara vänner. Varför kan jag inte vara nöjd med det jag har? Vad är det jag saknar? När jag börjar tänka på att det är något hål i mig som inte är fyllt gör det ont i hjärtat. Det sticker liksom till..

Att vara ett mysterium känns konstigt. Jag menar, alla människor är vi ju mysterium, eller? Man förstår sig egentligen inte på någon. Inte ens alltid på sig själv. Varför gör vi de val vi gör? Varför väljer vi att göra just dem? Bara man visste.. Ibland vill man bara ha svar. Svar på något man kanske ändå egentligen inte vill veta något av. Alltså.. Denna värld är komplicerad. Må någon säga vad den vill, men den är det.

Musik är något som räddar mig från det som verkligen är. Känslan av musik.. Jag vet inte, men jag blir varm. Som om det är en trygg famn man kan gömma sig i där inget kan skada dig. Det känns så för mig. Det kanske låter konstigt men.. Jag ser det så. Tänk nu på hur många olika situationer det finns en låt till. En massa låtar som tröstar och verkligen får en att känna sig trygg. Jag vet, jag har konstiga synpunkter på saker och ting, men jag trivs med det. Man behöver inte tänka som andra då. Att vara som någon annan.. Jag vet inte, känns som det går extra energi åt det på något sätt.

Nu tänker jag ta en rökpaus. Och kommer jag på något mer att skriva när jag är ute, så kommer jag skriva, annars klickar jag på "publicera inlägg" och så är allt bra.

Jag har en massa jag kunde skriva. Men.. Jag får inga ord ut. Så det får bli till en annan gång.

But be careful with what you're wishing for

Because in a minute it might be gone

Rätt eller fel?

Vafan ska jag göra? Jag är rädd för att göra något jag verkligen ångrar.. Jag vill inte göra det igen. Det har hänt för många gånger. Jag har så blandade känslor. Har börjat tvivla på det mesta. Att lite på någon känns bara.. Jag vet inte. Jag vill inte tänka den tanken.. Jag vill inte lita på någon. Jag vågar inte. Jag vet, jag är för koncentrerad på vad som hänt förr. Just där min koncentration minst borde vara.

Jag är trött.. För trött på allt. Bara jag visste ens vad jag ville...

If I could turn back time

Impulsivitet

Jag började fundera på hur olika folks bloggar egentligen är. Visst, det finns olika kategorier men ändå.. Jag vet inte, men det känns konstigt. Jag menar.. Tänk på modebloggar. Hur jobbigt är det inte att skriva dag in och dag ut vad som är inne just nu? Visst får man följa mode osv, men varför gör man så stor grej av just modebloggar? Det är ju de som har modebloggar som är de som är populärast. Och vissa av dem anser jag att har mer en fjortisblogg. Blablabla. Jag kunde ju skriva hur jävla länge som helst om detta, men jag börjar bara ställa mig frågan "varfiör" hela tiden, vilket gör saker och ting jobbigare.

Varför ställer man frågan "varför" egentligen? Vad har den för nytta? Det är något jag gärna hade svar på men som jag aldrig lär få svar på förrän jag kommer på ett eget logiskt svar. När jag väl börjar tänka efter är det ju en massa frågor jag inte har svar på. De flesta är faktiskt "varför"-frågor. Sen kan man ju fråga sig varför just "varför"-frågorna är de svåraste att svara på. Är det för att man kan tolka saker och ting på så många sätt? Eller är det för att man kan ställa hur många "varför" som helst, utan att behöva sluta? Jag vet inte.. Det får man själv spekulera över.

Något mer jag funderat över idag är varför man först märker saker när det är försent? Det är som mänskligheten inte tar något seriöst, utan lever tills något händer då man antingen tar bort något eller lägger till för att göra livet mer säkert. MEN! Om man gör allt mer säkert, hur vet man då vad osäkert är?

Just nu känner jag mig konstig. Jag funderar ut och in på en massa saker som känns så lönlöst att det bara ryker om det. Men kanske man måst vara så ibland.

Impulsivitet. Spontanitet. Det är något jag total älskar. Att någon ringer och frågar om jag vill göra något på kort varningstid, det gör mig glad. Jag saknar de dagar då det var så. Men man kan ju inte alltid få som man vill. Jag diskuterade nyss med en gammal vän till mig, om hur kul det egentligen är att vara impulsiv av sig. Som ett exempel som dök upp under samtalet var när denna vän skulle träffa sitt ex en snabb sväng men så hamnade de på bio. Vilket var rätt intressant ibland, och ett enormt dåligt exempel, men för att få något exempel så.

Det finns en massa saker som är osagda, som får mig att må dåligt. Jag borde säga som saker och ting egentligen är och berätta åt folk vad de gör fel och vad som måste ändras på för att annars funkar det inte. Visst, alla måste gå igenom vissa stadier i livet, men under det stadium borde man väl inse när det är acceptabelt och inte acceptabelt att bete sig som man gör. För att ta upp ett exempel: Fjortisstadiet. Alla vet ungefär vad detta går ut på. Men tänk dig att bete dig som en fjortis 24/7. Visst, vissa gör det ju, men det känns så lönlöst.. Man måste komma ifrån det någongång om man nu inte trivs i det. Jag vet inte egentligen varför jag skriver om något av detta alls för jag förvirrar mig själv.

Jag tänker för mycket. Jag är tankspridd. Jag borde sova. Är ofräsch. Men detta är ju livet, eller en del av det, och då får man ta den smällen. Detta inlägg är världens mest onödiga eller intressanta, beroende på om man gillar att folk skriver en massa skit om konstiga saker.

And by the way, don't say I didn't warn you that I'll always be the same.

If my heart was a house

Alltså.. Egentligen känns det onödigt att skriva men fick bara lust.

Jag har funderat på en massa idag. Som varför jag ligger hemma. Antagligen måste jag få sova ut och sket i att det fanns en värld utanför. Nu vill jag ut till den världen. Make sense? Nej, jag vet. Men jag vet inte.. Jag trivs hemma. Även om jag inte vet vad jag ska göra under denna tid, men jag vet ju iaf att ingen kan skada mig här. Vilket känns på sätt och vis skönt. Jag behöver ett sånt ställe. Alla behöver vi ett sånt ställe. Jag menar, man kan inte utsätta sig för en massa risker hela tiden. Visst, det kanske gör en starkare eller vad man nu än tycker, men sällan.. Det jag tycker spelar roll för mig, behöver inte betyda något för andra.

Att inte vara i skolan då man borde ger mig skuldkänslor. Jag vet att jag borde varit i skolan, men jag kan inte.. Folk borde inse att jag inte orkar se deras ansikten. Och också om de säger hej och jag inte svarar, det borde väl säga något? Verkar inte som det. Något mer jag funderat på vid den fronten är, att när jag är borta från skolan hör folk av sig. Annars är det rätt dåligt. Iaf med vissa. Visst uppskattar jag att folk bryr sig osv. Men för mig känns det lite onödigt. Jag och mina idéer förstås.

Jag borde stiga upp ur sängen och fixa mig så jag ser acceptabel ut. Mitt hår står säkert ut som ett kråkbo och allmänt blä. Visst, man ska inte klaga och man får skylla på sig själv om man inte orkar. Men när jag väl får det gjort är det ju förbannat skönt.

Att ha varmt känns som... Jag vet inte. Som man var fängslad och man kommer inte iväg eller nåt. Men aja. Borde dricka. Borde äta. Men att hitta orken till sånt när man ligger i sin säng och bara tar det lugnt är svårt. Förvisso har jag ju varmt, men ändå. Täcket är som min bästa vän.

Jag har konstaterat något enormt fint. Att mina stycken i detta inlägg börjar med "jag" och "att" hela tiden. Det var egentligen inte det jag skulle säga, men kom ju inte på något annat. Så jag slutar.

Sen kom ingenting. Men ingenting är...

Breaking

Jag är så trött på allt.. Fast å andra sidan rätt stolt över att jag sa till en person som saker och ting är. Men jag tvivlar på att det sker någon förändring. Jag känner mig rätt nere nuförtiden. Det gör faktiskt ont att tänka på det eftersom det verkligen är sant. Jag menar.. Folk får mig att tappa motivationen. Jag vet att jag är patetisk när jag bestämt mig för en viss sak, men folk måste ju förstå att jag inte har andra val om det inte blir bättre.. För detta förstör verkligen det lilla jag har. Jag orkar inte ens skriva. Tänker kolla en film för att sedan sova och vakna inför en ny skoldag jag antagligen inte hade stor lust med.. Men det behövs.

Change

Jag fick bara lust att fixa om min blogg. Lite dyster nu kanske, but I like it. Typ iaf. Jag har egentligen inget mer vettigt att säga, as usual. Menneh.. Ja.

Jag förstår mig inte på vissa människor. Jag använder de flesta av timmarna jag är vaken till att försöka förstå mig på varför vissa beter sig som de gör, eller reagerar på ett visst sätt. Egentligen är det ju rätt intressant, men jag saknar en teori. Så jag har funderat på att nu gå denna skola och sedan läsa psykologi. Eller iaf någon kurs extra. Det är något jag vill. För egentligen.. Jag vet inte vad jag vill bli. Men med människor ska jag jobba. Så det så.

Egentligen har jag annat att göra. Som att hänga tvätt, lägga på en ny maskin osv. Som jag nu tänker göra eftersom jag åker hem imorgon. Ska bli riktigt kul. Men nu over and out.

The world will fall apart, so we've gonna skipalong.

Complicated

Alltså.. Känslan jag har.. Ni vet inte hur ont det gör. Jag är inte den som är kylig mot människor om det inte behövs. Men mot såna som betyder mycket för mig.. Men hela jag är som en sten. Eller som en kokosnöt. Men jag menar.. Vet folk verkligen hur många gånger som de fått mig att känna mig oduglig? Att känna den känslan är som att sticka en massa nålar i sig och inte ta bort dem. Det är onödigt, om man dessutom bara säger saker på skämt, och så förbannat painful.. Jag vill kunna låsa upp mig igen. Jag vill det, men som det är nu.. Jag vet inte. Allt känns som en stor taggboll som bara rullar över mig som om den inte hade någon annanstans att rulla.

Jag vet att jag har såna som bryr sig runtomkring mig. Men att jag öppnar mig.. Näe. Jag vill inte direkt visa att "hej jag mår dåligt" jag vill inte göra det. Även om jag på sätt och vis gör det. Jag gör det antagligen för att testa andra.. Men det får mig bara att må sämre när jag inser att det är få som bryr sig när det slår varningssignaler. Jag menar, är det verkligen så att folk märker först hur saker egentligen var när det händer något? Det känns så värdelöst..

Jag har lust att åka hem.. Bara sova bort alla mina dagar och vänta på den dagen då någon kommer och rycker upp mig och går iväg med all den smärta jag har. Men den dagen kommer ju aldrig att komma, det vet jag ju. Det är jag som måste ta steget. Men som det är nu, så går det inte. För mycket saknad. För mycket rädslor. För mycket längtan till något bättre. För mycket att hålla inom sig. Kanske någon tycker jag är hel knäpp när jag inte gör något åt saken men jag menar.. Jag vet inte. Försökte komma på ett vettigt exempel men det går inte. Jag tänker inte berätta allt jag känner inom mig för det kommer sluta med att jag inte får sömn inatt.

Jag ogillar att komma ihåg saker folk har sagt. Det negativa alltså. De kanske aldrig menade det, men det finns kvar som inristat hos mig. Och vissa människors beteende gör inte saken bättre. Jag vill inte känna denna känsla jag har. Vill komma ur. Det jag får höra är "sök hjälp" eller "det kommer nog bli bra". Nu är ju grejen den, att jag inte vill ha hjälp eller jo, men det är så förbannat stort steg jag inte vågar ta... Jag vill heller inte höra att allt kommer bli bra, för det behöver det aldrig göra. Allt är så förbannat relativt. Det är det världen går ut på, relativitet.

Vet ni hur ont det gör när jag hela tiden får höra "du bara gnäller", "du är otacksam", "du är sur hela tiden" eller "du är tråkig". Antagligen vet ni inte hur ont det gör för mig. Jag menar.. Desto mer jag får höra sånt, desto mer börjar jag bli sån. För det är jag som får det som att det är så jag ska vara. Må jag vara tråkig för jag inte dricker, men jag har en förbannat bra orsak till att inte göra det. Och att jag gnäller.. Ingen pratar ju med mig då jag inte gnäller? Och att jag är otacksam... Hela livet har jag fått höra att jag är en otacksam skitstövel. Vad ska jag vara tacksam över? Jo, mycket. Men... Jag kan inte förklara hur det känns eller varför jag är som jag är. Men att höra som barn att man är en otacksam skitstövel, eller liknande, lämnar spår. Jag har antagligen anpassat mig efter det och blivit otacksam. Vad vet jag.. Har aldrig orkat gå in på det. För det är jobbigt.. Och jag är sur.. Jag blir ju inte mindre sur av att få höra det? Och bara för jag är på dåligt humör är jag inte sur. Det finns något som heter ledsen också.

Alla mina problem grundar sig inte på att folk gnäller på mig och säger saker och ting. Mest på att jag kanske vill mer än jag kan få. Saker jag känner att jag behöver. Saker jag vill. Jag vill inte vara denna 16 åriga deprimerade flicka som studerar. Jag vill inte vara det. Det känns inte som jag bara..

Det finns vissa som betyder mycket för mig, men som jag antagligen beter mig som skit mot. Och de har fått mig flera gånger att glömma tanken om vissa saker. Får mig att stanna en tid till. Människor som blir livrädda för min del. Och som verkligen bryr sig. Bara jag kunde säga hur jävla mycket det har betytt.. Hur jävla mycket det påverkat mina val.. Men jag kan inte.. Inte iaf mer än såhär.

Jag kommer ihåg ett samtal jag hade i våras, om jag kommer ihåg rätt. Det var det mest underbara samtal jag någonsin haft. Men vad hände sen? De som vet, vet det. Och jag tänker inte gå in på det. Jag vill inte heller skylla på personen i fråga även om det kanske är allt dess fel. Men det som hänt, har gjort mig en aning mer instabil. Och jag kan bara inte glömma personen. Ibland önskar jag kunde hata den, men det går inte. Det är som det är.. Jag borde lyssnat..

Jag har blivit trött på att en massa folk säger "jag finns alltid här för dig, när det än behövs", för det är så.. En så förbannat stor lögn känns det som. Jag menar, finns det någon jag kan ringa till 3 på natten på en vardag och bara storgråta utan att kunna säga ett ord utan att personen skulle vara sådär "orka väcka folk" eller något i den stilen.. Det är som en person sa till mig något i stil med.. "Du kan ringa mig när som helst, vad det än är, och jag lovar att svara". Gjorde denna person så? Det kan ni ju tänka över själva.

Jag borde sova. Men det känns som värdelöst. Skulle behöva prata med någon. Men kan inte.. Vill inte gråta igen.. Även om det kommer hända. Men.. Är så trött på att folk säger "sluta med detta" eller " gör si, gör så". Jag är en människa. En smart sådan dessutom som har svar på en massa saker som jag själv frågar. Men.. Jag vill inte höra det. För jag vet precis vad jag borde göra även om jag alltid säger att jag inte vet. Men det är sådan jag är. Och att försöka skämta bort allting.. Det löser inte saker. Det gör saken bättre för stunden. Men det skuffas bara framåt och framåt och till sist har jag en massa saker att ta mig igenom. Detta är redan jobbigt..

Nu måste jag sluta. Skulle ha en massa att säga. Men.. Jag vet inte. Detta inlägg kanske är ett där man lär känna mig bättre inuti, eller hur jag funkar och ser mig själv. Eller kanske inte.. Men jag vet inte. Vet inte om någon orkar läsa sånthär heller. Men det är bara som det är. Bloggar läses frivilligt.

Innerst inne skulle jag önska att alla som finns i denna text någonstans skulle läsa den del som hör till just dem. Jag vet inte om de skulle bli klokare av det eller något, men... Det är här jag får ut allt. Det är här jag skriver när jag verkligen måste ha ut allt. Och jag vet, det är många av dem som anser att bloggar är onödiga och värdelösa. Men det är faktiskt den enda jag har som alltid finns där för mig...

Let me be your wings, leave behind the world you know for another world of wonderous things

We'll see the universe and dance on Saturns's rings. Fly with me and I will be your wings.

How wonderful

Alltså. Jag hade en massa att skriva men min inspiration försvann.

Idag har jag konstaterat. Att trots att allt känns som det hänger sig och skit, så är det för underbart egentligen. Jag skulle ju ogärna klaga över att jag mår som jag går men.. Det är bara vissa saker man gör. Men dock finns det ju saker jag gärna vill ha, vilket jag inte tänker börja räkna upp. Jag håller på att räkna veckor tills någon hör av sig. Men det känns onödigt. Och nu känns det onödigt att skriva.

Saker som sker

Detta liv är då lätt ett helvete. Vad ska man tänka om saker och ting egentligen? Man får inte ens tänka för sig själv något, utan man ska tycka som alla andra eller så får man en massa skit. Är det så vi vill ha det? Jag vet inte. Men just nu är jag förbannat sårad. Känner mig som.. Ja jag vet inte. Jag önskar jag kunde säga att jag orkar, men jag vet inte hur länge jag vågar säga det längre. Jag menar, ni kanske inte märker nåt. Men det som finns inom mig.. Det håller på att ramla ihop.. Tro mig, jag är skit rädd för det, men har ingen kraft att stoppa det. Ingen motivation. Jag vet att det låter väldigt dumt, eventuellt patetiskt också, men jag behöver någon som alltid finns där för mig.. Och jag vet inte vad det är för fel på flickor, men jag saknar den där närheten man får när man är tillsammans med någon. Ofta verkar jag väl som den som skiter i förhållanden och inte behöver ett, men faktan är annan..

if my heart was a house

Onödigt inlägg

Voi margarinpaket.. Jou morjensss! Aja. IDAG var jag i skolan kanske vettni. Som om man inte är det normalt. Well, igår hade vi lite fest. Awesome shit skulle jag påstå! Vi hade kul. Fast idag mådde kanske inte så värst bra idag. Men det gick väl bra iaf. Vissa hade en trevligare natt än andra. Och sen sov jag efter skolan och var typ död. Och nu ligger jag och kollar på tv och har ätit glass. Och orkar inte skriva något vettigt just nu men ville skriva ändå. Kanske får skriva mer bara jag varit till Jannes och inhandlat en kattmatsburk. Så nu säger jag hejhopp och samlar mina flaskor och drar iväg mig.

I'm still the same

Jag har ångest.. Och det gör mig totalt galen.. Vet inte vad jag ska göra längre liksom.. Allt känns så jävla fuckat och inget går som jag vill. Så varför då ens ens anstränga sig? Vill inte..

Jag saknar någon att prata med.. Men sånt går ju inte.. Så skiter i det. orkar inte ens skriva här.. Jag kanske borde göra något åt detta. Men det är ju så förbannat svårt när ingen inser att jag kanske behöver någon som orkar lyssna på mig ens ibland. Men det har ju tagit slut. Whatever...

På andra sidan jorden, på andra sidan stan. Finns inget att göra, jag har sovit hela dan.

För mycket tid att tänka på allt jag ser hos dig, jag vet att det går över men det är lika svårt för mig.

God morgon

Alltså. Det är måndag för den som inte visste det. Och jag borde limma min M-tangent på tangentbordet och snart ska jag även i duschen bara jag skrivit klart detta. Nu är det så.. Att jag drömde något hemskt... Ja i morse blir faktiskt. En väldigt kär människa var våldtäktsman. Och det kom en polis och kröp på marken när det blev mörkt och jag bara satt där vid min dator UTE.. Alltså hallå.. Men jo. Kanske jag saknar personen jag drömde om. Eller något.. Men nu är jag iaf lite skraj, men det går väl över snart då.

Något mer.. Det är måndag. Och jag mår apa. Känns som PMS faktiskt. Och det är inte nice. Ska till skolan om någon timme, vilket jag kanske inte direkt väntar på kan man säga.. Det finns vissa bara i min klass som bokstavligen hoppar på mina nerver. Och det är ju kanske inte så att det är helt ofarligt. Jag kan själv dessutom få konsekvenser av det så skulle helst låta bli faktiskt. Men nej, totalt omöjligt att ignorera skiten när hon finns överallt. Men jag är som tur den enda som inte stör mig på henne. Men seriöst alltså. Jag får inget vettigt skrivet heller bara för alla min ilska ska ut. Dessutom så är hon och gör samma grupparbete som mig idag.. Jag kommer ju dö...

Aja, från en sak till en annan. Jag sover dåligt. Jag har PMS. Jag behöver på wc. Jag känner mig ofräsch. Alltså blä.. Måndag helt enkelt. Näe nu ska jag duscha och fixa lite grejs och så börja dra mig till skolan.

Want to, but I can't help it. I love the way it feels.

It's got me stuck between my fantasy and what is real.