Roadside

Jag vet inte vad det är med mig. Är trött. Känner mig dålig. Usel. Vad man än vill använda. Känner mig så använd. Som ett gammalt plagg. Och vad kan jag göra åt det? Allt säkert, men tror ni jag har någon jävla ork till det eller? Varför tror folk att jag orkar vara glad hela jävla tiden? En människa kan inte vara så! Även om jag blir smått av en attentionwhore då men.. Förstår ni hur jävligt det är när ingen finns där när man behöver? Eller jo, det finns. Men då whinas det om att jag ska vara glad och inte ledsen hela jävla tiden. Men jag känner mig ju så förbannat utanför, ensam och övergiven! Jag menar, vad som än händer så är jag ju där ändå eller?

Jag fattar bara inte.. Hur kan livet svänga såhär? Min livsstil. Allt har liksom bara blivit så annorlunda och jag är rädd. Rädd för att det är något.. Ja, jag vet inte. Tänk om det är något allvarligt? Jag vet bara inte något.. Jag vill så förbannat mycket gråta nu, men det finns inga tårar. Inget. Bara en vilja av att försvinna. Jag menar, skulle det ens märkas? Jo, det skulle det. Varför fråga när man ändå vet svaret? Lönlöst.. Fast vad är lönt egentligen? Borde jag bara leva för fullt och ta saker som de kommer, gå med på mer och sånt? Borde jag göra det? Blir jag en lyckligare människa då?

Alltså helvete... Jag blir så avundsjuk på folk! Jag vill också känna mig älskad. Känna mig viktig för någon! Och nej, inte på det förbannade kompis sättet! Jag blir så jävla.. Ja nästan svartsjuk! Ni borde bara veta hur jag vill vrida nacken på folk när jag hör om alla deras "åh han är så underbar!" eller "hon är snygg, trevlig, söt blablabla". I couldn't care less! Seriöst alltså. Och jag är fan inte den som säger håll käft åt folk, det är jag verkligen inte. Det är liksom.. JAG VILL INTE VETA!

Okej, jag vet. Det är typ ingen som läser detta om jag inte säger åt den att LÄS! och tror ni att någon gör det då? Sällan. Men jag är så förbannad.. Folk är så upptagna med en massa saker och jag blir förbannat utanför! Hatar känslan.. Vill flytta. Flytta långt bort från allt. Där ingen, jag menar INGEN, vet ett skit om mig. Dit vill jag. Där vill jag vara och se om det går bättre då. För det här funkar inte en sekund till.. Lönlöst hela jävla skiten...

Jag är inte den jag var förr. Förr kunde jag lyssna på hur lyckliga alla var. Hur trevligt de hade med sina flick- och pojkvänner och nu?! Jag vill inte ens tänka.. Är så förbannad på mig själv också att jag lät allt bli såhär. Varför började jag t.ex. röka igen? Varför i hela helvete började jag göra en massa skit? Skita i att jag själv ska må bra och känna mig trygg.. Var är den jag jag någongång visste något om? Var är den jag som kunde skratta åt en massa saker och inte känna sig ledsen ett dugg? Jag saknar mig själv. Saknar den jag var. Och nuförtiden duger jag inte.

Detta inlägg är fyllt med ilska, sorg och.. Ja räkna upp allt om du vill. Men känner mig ju samtidigt som en attentionwhore när jag skriver allt dethär. Och varför? Ingen orsak. Åh...

Jag vill bara någon gång kunna hålla om någon utan att vara rädd att den nästa dag är borta. Vill kunna känna mig viktig. Vill vara i mittpunkten någon gång. Inte alltid som någon bipunkt.. Vill någon gång vara den som är saknad.. Som får en massa samtal och meddelanden.. Vill någon gång bara vara först på listan...

Saknar en massa människor... För många.. För många minnen jag vill gå tillbaka till. Till den tid då jag verkligen trivdes med allt.. Jag är så avundsjuk på folk som verkligen kan stå för sig själv och inte tar någon skit..

'Cause when our seems to fade away, listen to me hear what I say..