En ensam man?

Jag har funderat på en massa idag. Har varit glad, men samtidigt känt mig förbannat ledsen. Och det stör mig. För jag vet inte riktigt vad det beror på. Och sen är fråga, varför gömma sina känslor när man kan visa dem och få hjälp? Jag vet inte, livet är en stor gåta må jag säga.

Idag tittade jag på Dr. Phil. Det väckte någon konstig tanke. Tänk om han bara ville bli känd? Jag menar, jag skulle kunna ge de tips han ger. Jag kanske inte skulle kunna betala en massa saker, men jag skulle kunna säga det som han säger. I princip iaf. Det känns så onödigt.. Jag menar, det är så många som är "ååh Dr. Phil är sååå bäst". Men vad gör honom så bra? Vad gör honom bättre än någon annan? Är det för han är på tv? För han hjälper alla som kommer till honom? Jag menar, att vara en sådan som har en tv-show.. Hur väljer han vilka han vill hjälpa? Det är totalt ologiskt. Jag önskar jag en vacker dag får svar. Kanske jag ska mejla honom och fråga? Haha nej, jag tror jag låter bli faktiskt.

Just nu ligger jag och tittar på ett väldigt intressant program på tv. De löser ett mord, in real alltså. Och det är förbannat intressant! Inte alls som CSI osv, utan verkligt. And I like it, även om jag inte följer med så aktivt. Men och andra sidan. Alla dessa sjukhus-serier som ska vara äkta är ju inte äkta heller. För de spelar in om och om igen vad de ska säga.

Läste Aftonbladet nyss, och tror ni det stod något intressant där eller? Haha, nej. Varför skulle det? Jag menar, Aftonbladet kunde vara bättre. Ibland önskar jag att det fanns en bättre tidning på internet om vad som händer i världen. Eftersom jag är är lat, så måste allt som intresserar mig på framsidan. Men, allt som intresserar mig intresserar andra.

Jag har ont. Ni vet inte hur ont jag har. Jag borde gå till läkare, men jag skulle bara få höra att jag sitter fel och att jag måste gå på fysioterapi för att lära mig olika sätt att träna saker och ting. Och jag vill inte höra saker jag vet. Okej, jag vet inte hur jag ska träna, eller hurdana övningar jag ska göra så det börjar lätta. Vilket jag nog gärna skulle veta, men som sagt. Jag vill inte. Jag vågar inte.

Något annat speciellt har det väl inte hänt idag, eller jag kommer inte på något. Jo, jag hittade kalasbra musik på MySpace. I love MySpace! I actually do. Men jag borde nog börja bli mer aktiv där.

Men nu är jag så trött att jag inte orkar skriva mer. Så det får bli punkt här. Eller nästan.

Det finns människor som jag blir störd på. Och jag vet inte vad jag ska göra. För jag vill säga min åsikt, men det känns fel. Vill inte såra någon. Men personen i fråga borde inse att det den gör är fel. För fel. Att vara en attentionwhore är inte direkt lösningen till något. Du hade iaf en vän för ett antal dagar sen, men efter det du gjort... Det funkar inte så. Livet går inte så. För att hjälpa dig måste du först hjälpa dig själv. It's just a fact. I'm sorry..

Men nu äntligen slipper ni mig och mina långa inlägg.

Och jag önskar jag kunde säga att det är en fas vi går igenom,

en storm vi måste orka rida ut.

Och jag önskar jag kunde säga att vi klarar det tillsammans,

att allt ordnar sig till slut.

Men hur säger man till nån att här tar vägen slut?

Och hur säger man till nån att hjärtat längtar ut?