Jag eller andra?

Jag är irriterad. Jag orkar inte med folket. Det är förbannat störande att man orkar hålla på sådär.. Visst, jag är inte den bästa att säga men jag kan ändå erkänna att jag gör fel! Jag kan inte fatta.. Det är så förbannat.. Onödigt? Minst sagt. Alltså.. Jag har börjat undra om det är jag som överreagerar eller om felet ligger i andra. Antagligen är skulden delad. Men... Jag fattar inte. Jag fattar sällan något över det som händer inom människor. Vilket någon kanske redan lagt märke till.

Jag har blandade feelings just nu. Och jag kan inte göra ett skit åt saken. Det känns jobbigt, för jag hade gärna gjort något åt det hela.. Menneh.. Jag orkar inte skriva. Tror inte så många bryr sig vad jag har att säga annars heller.

But now you're gone away,

and I've tried turning the page.

But that it's just not the same..

Raindrops tell a story

Idag har varit som.. Jag vet inte.. Allt har bara gått fel idag.. Jag hänger inte med i alla jävla svängar som håller på att gå just nu. Jag bara klarar inte av det. Det känns som en omöjlighet att ta allt så jävla positivt. Alltså kan inte fatta bara... Jag sov sen 4. Med ett avbrott på kanske 20 minuter för jag måste äta. Jag har ju inte direkt ätit så mycket idag.. 1 sked gröt, 1 bröd och lite spagetti. Så i stortsätt åt jag något som motsvarar en portion mat. Aja, nog om det. Jag har säkert ätit någon annandag mer så.. Och nu ska jag tillbaka i drömmarnas värld för jag inte orkar med detta helvetet..

Closing your eyes to disappear.

You pray your dreams will leave you here,

but still you wake and know the truth..

No one's there.

Even in death

Jag har svårt att andas igen.. Varför ska det vara såhär förbannat svårt?! Men jag bara klarar inte av det här.. Jag är för svag.. Folk tror jag är stark. Att jag klarar av saker. Får göra en massa saker. Jag är inte stark. Jag klarar av saker ja, men.. Bara för jag gör det betyder det inte att det känns bra för mig. Visst, nu kanske någon tycker att jag borde vara glad över att jag har det mycket bättre än andra. Men har de någonsin känt den smärta jag gör?

Jag är för trött för att tänka.. Bara det fanns svar närmare...

Surrender

Jag har sovit enda sen jag kom hem, eller okej sov till 20:30 kanske. Det var förbannat skönt. Nu ligger jag här och tänker på för mycket saker. Förstår mig inte på vissa, och andra.. Jag vet inte. Allt är förvirrande just nu...

Varför ska människor lyckas höra av sig just när man glömt att de existerar? Eller just kommit över dem? Det känns bara så jävla orättvist.. Jag fattar bara inte hur han kan göra så! Visst, jag är glad att han hört av sig och att allt är okej. Men av de små sakerna jag fått höra så blir jag orolig. Jag vet inte vad det är.. Känns som han betyder för mycket, men samtidigt fattas dendär känslan att jag verkligen vill ha honom. Världens underbaraste människa och.. Bara det inte tar slut igen. Det får inte göra det. Jag vill kunna prata med honom. Jag vill träffa honom igen för jag känner mig bara så jävla trygg när jag är med honom. Alla bekymmer, precis allt, försvinner. Gjorde det sist och tvivlar på att något har ändrats. Men jag kan inte få honom. Jag vet det, jag kan inte. Jag måste bli jämn med mina känslor. Jag blir bara instabil av sånthär.. Jag menar, nu går jag runt och undrar när han nästa gång gör såhär. Visst, saker kan hända men jag vill veta också! Men när man inte kan eller vill berätta så.. Visst, jag uppskattar det men det känns ändå lite sådär.. Bara jag förstod mig på dig...

Jag har börjat sakna en enormt bra vän jag hade. Den bästa i världen som alltid fick mig att skratta och le fast jag var på enormt dåligt humör. Men vad hände sen? Vad FAN hände sen? Jag saknar honom bara så otroligt mycket.. Jag kan inte sluta undra om det var mitt fel att det blev som det blev. Jag menar.. Han betydde enormt för mig! Och.. Näe. Jag blir inte klok på detta. Svar är det också lönlöst att förvänta sig. Om han inte gav svar just efter att det blev så, så varför skulle han nu? Dessutom får jag ingen kontakt med honom. Tänk om han dött? Eller om han har skadat sig eller något annat hänt? Och här sitter jag och inte vet något.. Det gör ont.. Jag menar.. Tänk om din närmaste dör och du får aldrig veta vad som hänt?

Det känns som jag åkt för långt ner. Jag vill inte prata om mina problem med någon. Känns inte som någon förstår. Att lägga allt på någon annan känns bara så otroligt fel. Fine, jag skulle behöva hjälp men jag vill inte. Jag vill klara det själv!

Nu gråter jag alla värdelösa tårar igen. Jag undrar när jag kommer ge upp och erkänna att jag inte klarar mig själv. Att allt det jag intalar mig inte stämmer. Men det känns så mycket bättre ibland för stunden att bara inte erkänna att jag behöver något. Men när man sen inser... Jag vet inte, resultatet blir bara värre.

Evanesence har varit med mig så länge jag kan minnas. Det känns otroligt hur jag kommer ihåg hur jag i början av allt detta satt och lyssnade på dem. Amy Lees röst är fantastiskt underbar och något jag absolut älskar. Enormt konstigt.. Jag har gillat dem nu i.. Vad blir det.. 6 år måste det vara. Helt otroligt.. Sällan jag har haft ett band med mig så länge och så ofta. Me like.

Jag känner att mitt humör börjar svänga nu, vilket känns enormt skönt. Att vara nere tar på krafterna. För mycket. Man är mer trött och orkar sällan med något. Men nu.. Det känns som jag fyllts med ny energi. Jag vet inte om det är låten jag lyssnar på eller om det är något annat. Röyksopps Eple är mysig. Röyksopp överlag är kalas. Me like that too.

Men för att få ett slut på detta så avslutar jag här med en liten trudelutt.

Your world is my world

and my fight is your fight.

My breath is your breath,

and your heart.

Another now?

Varför är det alltid jag som kommer sist? Det känns så förbannat jobbigt.. Visst, vissa tycker säkert att jag överreagerar igen, men nä.. Bara för jag bor här så är jag den folk tycker att man inte behöver höra av sig till. Som om inte jag hade blivit dissad nog. Och ännu till detta? Whatever.. Jag vet inte ens om jag orkar bry mig. Jag är glad att folk inte ser vad som händer inom mig egentligen. För jag skäms över det och hade gärna pratat med någon, men tänker inte. Då jag vill pratar har ingen tid, eller så vågar jag inte. Jag är bara så förbannat trött på allt.. Ändrar sig saker verkligen med tiden?

Where do I go from here?

I've never felt so strange,

I've never felt so torn..