Komiker eller porrstjärna?

Jag har kommit fram till att när jag pratar med äldre som har upplevt kriser jag går igenom nu, och vet lite mer om saker än kanske jag gör. Så då blir jag mycket gladare. Har vissa som verkar veta precis vad de ska göra och så ler jag som solen i Teletubbies. Det är helt sjukt! Men jag det är något värt att leva för. Mitt leende alltså. Det är så vackert. Okej, nej. Jag är inte ego. Och det jag sagt de senaste meningarna är bullshit. Ända fram till ordet "okej". Idag var jag och handlade med mamma. Vilket inte var kul. Jag vill så förbannat gärna ha dendär kameran. Men det fattas fan 40€! Och det kan ju ingen sponsra med.. Det stör mig så förbannat mycket. Crocs köptes iaf idag.

Just nu sitter jag och pratar med en om att jag borde bli komiker, eller porrstjärna. Ja ni. Intressanta saker jo, tills det med porren kom in. Men mina spontana saker skulle aldrig fungera för en komiker. För så snabbt jag sagt det, så glömmer jag det. Så ingen karriär inom det inte. Förövrigt snurrar det runt i huvudet att hoppa av skolan. Jag orkar med få människor. Och skolan överlag känns som något enormt jobbigt. Bara jag visste vad var rätt att göra. Vet ju inte ens själv mer vad jag vill. Har lust att åka iväg till en månad och bara vara och ha det mys. Men vart skulle man åka? Och vem skulle följa med? Ingen som vet det inte. Och sen behövs det ju pengar också... Menneh, jaja. Det får väl gå utan det då.

Livet suger något enormt just nu. Tur att jag har mina små solstrålar, som bort enormt långt borta från mig... Blö på det. Dessutom är jag yngre än dom flesta solstrålarna jag har så det känns knas att bara klampa in och vara sådär "hej jag är ett litet barn" typ. Men livets gång är som det är. Jag genomgår en "vem är jag"-kris. Helt obviously. Och jag tycker inte om den krisen alls. För den får mig att bli osäker på allt. Också på vänner jag har. Men å andra sidan... Försöker man inte förstå, förstår man inte. Life goes on, with or without you.