I sleep my pain away

Alltså.. Nu har jag inte skrivit på ett tag. Kanske jag har mina orsaker, kanske inte. Bara jag behöver veta. Men.. Det jag funderat på under dessa dagar är, vem är det som kan räknas till det som man kallar "vänner"? Jag menar, det är obvious hur vissa inte är det. Det känns nämligen som det är jag som kommer sist när det gäller att umgås, bara prata och i andra sammanhang. Om det finns sådana. Varför det känns så? Jag kan ju inte gå och säga det är så, även om det så gärna ville komma ut, för det är min tolkning, när jag pratar med de det gäller så är det inte så. Men varför blir det då så att om jag frågar "Kan du komma över?" så får jag till svar "Jag hade tänkt träffa den, den och den". Eller om jag vill ringa "Ja men jag hinner inte, den och den skulle ringa mig". Nice må jag säga. Det är enormt trevligt. Visst, jag är dålig på att höra av mig, men motiverar detta mig? Ja, det får ni räkna ut själv. Kan ju inte vara så svårt. Ibland undrar jag om det är jag som är orsaken till detta, men samtidigt tvivlar jag på att det är jag. Kanske det finns två parter i det hela? Jag tycker alla bara försvinner nuförtiden. Har förlorat en massa människor, eller iaf har vi börjat prata enormt mycket mindre eller grälar hela tiden. Det känns jobbigt. Jag skulle ha sådan lust att fly härifrån, börja om och inte ha kontakt med någon från mitt sk. "förra liv".

När jag sitter här i pappas ylletröja för här är förbannat kallt när inte jag eller min bror orkat värma, så börjar jag sakna dem. Jag vill ha dem hem nu, okej? Jag är less på att laga mat. Less på att känna mig tvungen att göra en massa saker. Less på att det är så kallt för inte min bror, inte jag heller för den delen, orkar hämta någon ved så vi kunde värma. Så less på det mesta.

Sådan lust att gråta. Bara gråta, gråta och gråta. Gråta bort allt. Men det funkar inte så. Inget i denna värld blir bättre av att gråta. Jag kan inte fatta hur jag fått mig i denna position jag är. Fattar inget. Funderar seriöst på att bara gå iväg från datorn. Sluta vara vid den. Se hur många som verkligen saknar mig och hör av sig. Men det känns konstigt.. Vissa kan inte höra av sig, och så tycker jag det är lättare att skriva på datorn än på någon telefon eller prata i den. Javisst, jag älskar att prata i telefon. Men sällan någon vill prata med mig. Vet inte ens om jag vill försöka mer. Jag behöver bara nya människor runt mig som verkligen kan ta mig som jag är. Och inte som det är nu. Det känns som jag låtsas vara någon annan. Inte mig själv..

Jag saknar gamla tider. Jag var glad som liten. Verkligen glad. Jag önskar jag kunde gå tillbaka dit.. Men det går inte. Men som man säger "be careful what you wish for". Vilket jag håller med om rätt långt. Man kan aldrig veta säkert om det gör en mer glad, om det känns mer rätt. Du kan inte veta vad som väntar bakom hörnet. Men.. Livet är som det är. Detta är nästan lite väl depressiv blogg. Undrar om jag någonsin är glad.

Jag flyr alltid mina problem. Känns fel. Men samtidigt känns det lättare, fast det inte är det. Som en person uttryckte sig "Stoppa huvudet i sanden och tror allt löser sig?". Det är jag i en mening. När det gäller problem iaf. Men det är kanske så jag ska vara. Hur ska jag veta hur jag ska vara? Ingen aning.. Men den dagen kommer du jag inte längre stoppar huvudet i sanden, utan verkligen löser allt. När den dagen kommer vet jag inte, men jag kan iaf hoppas att den kommer.

Nu ska jag sluta för denna gång, kanske blir aktivare någon dag. Men det står inte så mycket intressant i min blogg överlag. Men här får ni en liten sång från mig. Som en början på det nya året.