Dimma

Vissa dagar känns det bara som inget har en mening. Som idag. Har ingen lust med någon. Bara ligga och stirra i taket och föreställa mig att jag var någon annanstans långt härifrån. Bara få komma bort.. Just nu känns det meningslöst. Sitter och kollar samtidigt en film. Och musiken från den.. Underbarare kan inte något bli.


Från Jeux d'enfants

Just nu känns livet upp och ned. Jag vet inte om det finns något som får mig att känna mig så glad som jag borde vara. Inget som får mig att känna mig som förr. All dimma som är framför mig, vägrar försvinna. Jag går runt som jag var vilse. Hör röster utan att veta vart ifrån de kommer. Att känns att någon ser på mig utan att jag ser denne, eller vet var denne är gör mig frustrerad. Jag vet inte hur länge jag orkar vandra runt utan att se, utan att avskilja varifrån ljud kommer. Ibland ser jag ett ljus, ibland kommer jag också fram. Men oftast känns det som någon blåser ut det åt mig så jag hamnar tillbaks i mörkret.
Ibland kommer det ett fall, då ramlar jag ner. Ibland vet jag inte var jag är eller om jag skadat mig. Ibland kan jag inte resa mig upp. Vad ska jag göra? Hur hittar jag ut härifrån? Finns det en väg ut eller måste jag klättra upp tillbaka? Och att klättra upp tillbaka skulle vara som att klättra upp för en hal lervägg. Möjligt, men otroligt svårt.

Det är min tanke nu. Det är bilden jag ser framför mig. Vill så gärna slippa det. Men här sitter jag.. Utan att kunna göra något. Så hjälplös... Så liten...

All I wanted was just what everybody else wants, you know, to be loved.
-Rita Hayworth