Nobody wins

Nu är jag i en period så jag nästan kan säga att jag hatar mitt liv. Jag känner inte för att leva. Att göra något alls är liksom som ner spolat. Ingen verkar sakna mig. Ingen känner för att ringa om den vill prata. Ingen smsar. Man känner sig faktiskt glömd. Klart, det är något som händer alla, men som det håller på nu... Jag har blivit helt konstigt. Förändrat mig så förbannat mycket. Och folk jag bryr mig om ignorerar jag typ. Jag känner mig som ett as. En stor idiot utan känslor. Men vad fan kan jag göra? Ja klart, kan göra massor. Men när ingen har tålamod med mig! Ingen vill ta mig med och träffa nya människor, och gör någon det så blir jag ändå utanför bara för jag är typ konstig och man inte kan prata med mig för jag inte är bra på att säga något i början.

Hatar min blogg snart också. Inte en människa som läser den antagligen, vilket på sätt och vis är tur. Så slipper jag en massa extra kommentarer om ingenting. Och om att jag är en attentionwhore och fjortismogen. Säg vad fan ni vill, men som jag nu känner mig.. Ni kan fan inte veta hur det känns. Jag orkar inte. Förstå det.

Och vaddå, ingen verkar ju märka skillnad. Och om jag skulle försvinna, vad skulle folk kunna göra egentligen? Det är mitt beslut. Må det då vara dåligt. Men att känna sig bortglömd.. Även jag behöver uppmärksamhet.. Men vad fan spelar det för roll längre?

Maybe there's beauty in goodbye.

There's just no reason left to try.