Sitter i skolan och borde göra en uppgift. Men all min ork har så gott som runnit ur. Vet inte om jag alls skulle orka med något nu denna vecka längre, men jag måste försöka. Kan ju inte bara ge upp liksom.. Men ändå, allt känns så förbannat jobbigt bara för tillfället. Varför jag bloggar när jag är i skolan är en bra fråga. Men liksom.. Bloggen är den enda som kanske förstår vad jag vill säga, eller kanske inte men man kan ju låtsas att det är så. Iaf så får jag avskrivet allt jag vill och ingen behöver läsa om den inte vill.
Att ha motivation när man gör skolarbeten är enormt viktigt har jag insett. Det är hemskt hur viktigt det är. Det är liksom.. Du sitter på en lektion, vi kan låtsas att det är en matematikkurs du inte alls ser någon idé med och skit, vad gör du på lektionerna då egentligen? Sitter du då där och följer aktivt med eller sitter du bara och tittar på klockan och tänker på helt andra saker? Det är en bra fråga egentligen, för vissa kan faktiskt hitta motivation även när det är som svårast. Dessa människor ser jag upp till. Verkligen alltså! För jag kan verkligen inte det själv.
I klassrummet hör man musklick och fingrar som först över tangentbordet. Lite småprat här och där. Men ändå.. Jag vill inte sitta här.. Det känns kallt och den ångest jag har får mig att vela springa bort och inte komma tillbaka. Bort, långt bort så ingen vet var jag är. Men det är inte så det går. Att springa bort från allt är inte en lösning. Verkligen inte. Det har jag insett.
Jag har insett mer saker. Som känslorna för människor. Man lever upp till något man tror, men när man börjar tänka efter.. Är det verkligen så? Eller är allt bara en illution? Som nu senast.. Under sommaren började saker hända. Och mitt liv blev.. Ja, rätt långt uppochnedvänt. Men här sitter jag. Kanske starkare än jag var då, även om jag inte är så stark nu heller.. Men känslan liksom av att veta att det finns folk som bryr sig.. Det gör mig lättad på sätt och vis. En människas känslor är som en bergochdalbana. Ibland älskar du någon tills den dagen då du inser att hej, detta funkar ju inte. Men sen börjar man fundera, när blev det så? Det är konstigt hur en människa fungerar. Men samtidigt så otroligt facinerande!
Förstår om ingen orkar läsa min skit, men jag är glad om någon gör det! Man behöver inte berätta att man gör det. Men om man läser, så kanske man förstår mer vad jag känner just då, vad jag behöver osv.. Kanske jag beter mig konstigt, då brukar jag väl oftast skrivit av mig på min blogg. Älskar min blogg egentligen. Tror inte att någon läser den men vad är det för skillnad? Jag har inte börjat skriva blogg för att folk ska läsa, utan mer för mitt eget behov. Att prata är så jobbigt, men om man tänker att du sitter hemma ensam och har inget annat att göra och sedan bara skriva av sig.. Det är något man kan kalla underbart! Jag är konstig, jag vet. Men det spelar ingen roll. För att jag är mig själv är det som är viktigast, även om jag ibland vill förtränga det. Men det är så det är.
Igår träffade jag nya människor. Det var kul, även om kanske det inte är sådär att hej, nu pratar jag med dig. Utan det är liksom mer sådär.. Man har ett gemensamt samtalsämne eller kommer med kommentarer osv. Det är rätt kul med nytt folk. Eller jag trivs med det. Jag vet inte om någon jag umgås med sådär mycket nuförtiden läser detta, men jag behöver nya människor. De gamla får mig att tänka så mycket på det som varit och så.. Ja, det kanske är bäst att försöka börja om. Som jag håller på, eller försöker iaf.. Hitta motivation, saker jag tycker om, nya människor att umgås med, nytt liv.
Jag har skrivit enormt mycket idag igen, fattar verkligen om ingen kommit såhär långt eller funnit det på något sätt ointressant, men jag gillar att skriva. Just nu känner jag mig rätt motiverad att göra det. har så många tankar jag kunde berätta om men det känns som jag skulle skriva för mycket då. Även en blogg har begränsningar.
Som vanligt, så tänker jag ge som en sista grej. Ett citat!
Den nyttigaste läxa livet har lärt mig är att idioterna många gånger har rätt.
- Winston Churchill
Att ha motivation när man gör skolarbeten är enormt viktigt har jag insett. Det är hemskt hur viktigt det är. Det är liksom.. Du sitter på en lektion, vi kan låtsas att det är en matematikkurs du inte alls ser någon idé med och skit, vad gör du på lektionerna då egentligen? Sitter du då där och följer aktivt med eller sitter du bara och tittar på klockan och tänker på helt andra saker? Det är en bra fråga egentligen, för vissa kan faktiskt hitta motivation även när det är som svårast. Dessa människor ser jag upp till. Verkligen alltså! För jag kan verkligen inte det själv.
I klassrummet hör man musklick och fingrar som först över tangentbordet. Lite småprat här och där. Men ändå.. Jag vill inte sitta här.. Det känns kallt och den ångest jag har får mig att vela springa bort och inte komma tillbaka. Bort, långt bort så ingen vet var jag är. Men det är inte så det går. Att springa bort från allt är inte en lösning. Verkligen inte. Det har jag insett.
Jag har insett mer saker. Som känslorna för människor. Man lever upp till något man tror, men när man börjar tänka efter.. Är det verkligen så? Eller är allt bara en illution? Som nu senast.. Under sommaren började saker hända. Och mitt liv blev.. Ja, rätt långt uppochnedvänt. Men här sitter jag. Kanske starkare än jag var då, även om jag inte är så stark nu heller.. Men känslan liksom av att veta att det finns folk som bryr sig.. Det gör mig lättad på sätt och vis. En människas känslor är som en bergochdalbana. Ibland älskar du någon tills den dagen då du inser att hej, detta funkar ju inte. Men sen börjar man fundera, när blev det så? Det är konstigt hur en människa fungerar. Men samtidigt så otroligt facinerande!
Förstår om ingen orkar läsa min skit, men jag är glad om någon gör det! Man behöver inte berätta att man gör det. Men om man läser, så kanske man förstår mer vad jag känner just då, vad jag behöver osv.. Kanske jag beter mig konstigt, då brukar jag väl oftast skrivit av mig på min blogg. Älskar min blogg egentligen. Tror inte att någon läser den men vad är det för skillnad? Jag har inte börjat skriva blogg för att folk ska läsa, utan mer för mitt eget behov. Att prata är så jobbigt, men om man tänker att du sitter hemma ensam och har inget annat att göra och sedan bara skriva av sig.. Det är något man kan kalla underbart! Jag är konstig, jag vet. Men det spelar ingen roll. För att jag är mig själv är det som är viktigast, även om jag ibland vill förtränga det. Men det är så det är.
Igår träffade jag nya människor. Det var kul, även om kanske det inte är sådär att hej, nu pratar jag med dig. Utan det är liksom mer sådär.. Man har ett gemensamt samtalsämne eller kommer med kommentarer osv. Det är rätt kul med nytt folk. Eller jag trivs med det. Jag vet inte om någon jag umgås med sådär mycket nuförtiden läser detta, men jag behöver nya människor. De gamla får mig att tänka så mycket på det som varit och så.. Ja, det kanske är bäst att försöka börja om. Som jag håller på, eller försöker iaf.. Hitta motivation, saker jag tycker om, nya människor att umgås med, nytt liv.
Jag har skrivit enormt mycket idag igen, fattar verkligen om ingen kommit såhär långt eller funnit det på något sätt ointressant, men jag gillar att skriva. Just nu känner jag mig rätt motiverad att göra det. har så många tankar jag kunde berätta om men det känns som jag skulle skriva för mycket då. Även en blogg har begränsningar.
Som vanligt, så tänker jag ge som en sista grej. Ett citat!
Den nyttigaste läxa livet har lärt mig är att idioterna många gånger har rätt.
- Winston Churchill
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar