Six feet under

Var ute och gick igår. Gick runt i 2 timmar. Visste inte riktigt något, inte vad som hände med mig och vad som var fel. Men filmerna jag såg framför mig... Om och om igen. Jag var rädd. Och när någon ringde.. Att känna att man inte kan svara, som om något tvingar att sätta på. Men vad skulle jag göra? Vem skulle jag ringa?

Jag vet att jag inte mår så bra. Och sen att folk säger att jag inte får dem att må bra, utan nästan tvärtom, och sen att de inte vill prata med mig.. Det gör förbannat ont.. Och vad ska man göra liksom?

Idag har jag flera ämnen eller saker som måste ut. Jag började fundera, att allt detta med hur man mår mentalt.. Tänk dig att när du är som svagast är du som något som inte torkat ordentligt, som nagellack. Och kommer någon och rör vid det så är allt förstört och du får börja om. Men om det hinner torka så håller det. Och när det börjar flagna får man börja om igen, eller reparera.

Det är konstigt hur man så lätt kan jämföra sina känslor med saker. Men jag älskar det. Att älska saker som är möjliga att utföra är lätt. Men sen.. Ja, ni kan försöka förstå. Som vanligt tänker jag bjuda på ett ordspråk såhär till slut.

Bättre älskat och förlorat än att aldrig ha älskat.